Aftonbladet – 15 april 1854, sida 2

sen ännu ske i Ryssland och Turkiet. I vårt id kan hvem som helst besöka deras nejder;la och hvem helst som gör sig det besväret bör kunna sedan vitsorda, att vår bekantskap med lessa trakter icke torde vara så alldeles hemad från stadsgatan. Röinge-petitionärerna hafva stolt förklarat sig vara mera sjelfständiga än de många tusental af svenska medborgare som förut inför tronen framburit sina tankar och önskningar i den vigtiga bränvinsfrågan. De låta påskina att endast deras petition är ett rent uttryck af allmogens djupt kända behofn, och låtsa ingenting om att den besutna allmogen i hela socknar, uti nästan hela landskaper, enhälligt utdömt den kära husbehofsbränningen, ja, huru äfven ett icke föraktligt antal fastighetsegande bönder i deras eget grannskap för-: klarat denna bedröfliga näring vara för jord-ls bruket ej blott icke behöflig utan icke ensl! nyttig. Röinge-allmogens anspråk på sjelf. (. ständighet ligger endast deri att de drifva in-l1: dustrien i största skala. Om de äro rikets verksammaste bränvinsbrännare — och för sanningen af detta påstående, talar högt den mäktiga bränvinsflotta, som Ahus och Sölvesborg i dessa dagar utsändt med produkterna : af förevarande orters näringsflit — så följerl! deraf endast att de äro de mest partiska ochl. jäfviga, och de minst sjelfständiga i yttrandet af en sund och för hela landets bästa gagnande mening i bränvinsfrågan. I annat fall skulle man väl också antaga, att Norrköpings klädesfabrikanter hafva de mest sjelfständiga öfvertygelserna i afseende på förbudssystemet, och att Förenta Staternas slafegare äro de mest kompetenta att döma öfver negerslafveriets nytta och nödvändighet. För öfrigt innehåller petitionärernas skrift några medgifvanden, som förtjena att tagas vara på. De tillstå nemligen ärligt nog, att deras 8. k. husbehofsbränning icke är en tillverkning för eget behof, eller ens med uteslutande egna produkter, utan en industri, för att omsätta sina och andras råämnen i penningar. — Vi kunna tillägga att denna industri ej är en småsak; deras husbehofstillverkning föreslås af ortens egna riksdagsmän att röra sig mellan 1600 och 7200 kannors årlig fabrikation. Den bedrifves med de bästa och mest ändamålsenliga apparater, och en lyftpanna torde i trakterna omkring Christianstad och Sölvesborg höra till sällsyntheterna, samt dess begagnande af de stora husbehofsbrännings-magnaterna betraktas med samma ringaktning som de der småherrarne på ett åttondedels hemmanv, för hvilka petitionärerna så kraftigt uttalat sitt förakt, ehuru alyftpannan, ännu är god nog att bruka till vinnande af en viss rhetorisk effekt. Striden är således icke längre mellan tillverkningen för det egna behofvet och tillverkningen till afsalu, utan emellan den större och den något mindre tilverkningen för afsalu. Petitionärerna förakta lyftpannan, men hata konstapparaten, emedan den sednare kan lemna större qvantitet af varan med mindre uppoffring af råämne, tid och arbetskraft. Deras opposition mot de större fabrikerna är densamma som handarbetets mot maschinens, afskrifvarens mot boktryckerikonstens, vadmalsväfvarens mot klädesfabrikantens. Liksom okunniga och fördomsfulla arbetare stundom låtit sig hänföras till öfvervåld mot maschinerna, som arbeta mer och bättre än de sjelfva, likaså vilja de medelstora bränvinsfabrikanterna utrota de tekniska uppfinningarne, som möjliggöra en större och billigare tillverkning än deras egen. Det är illa nog att så mycken skarpsinnighet, som kunde hafva uträttat stora ting på andra områden, blifvit tagen i anspråk på tillverkningen af en vara så förderflig som bränvinet. Men då den ej kan med ett penndrag utrotas, så måste man antingen vara vilseledd af egna intressen eller sakna all stymmelse till statsekonomisk insigt, om man ej önskade att tillverkningen, så länge den ej kan rent af undvikas, måtte bedrifvas med största möjliga besparing af råimnen och arbetskraft. Vi mottaga äfven med tillfredsställelse petitionärernes uppriktiga erkännande, att bränvinsbränningen är ett ondt. Kunde de blott få sina landtbruksprodukter omsatta i penningar, så är det ingen bland de två tusen, som icke skulle med glädje skicka bränvinspannan dit pepparn växer,, som ej skulle med tårar af tacksamhet välsigna den som öppnade åt dem tillfälle att på annat sätt än i form af bränvin få sina produkter betalta,. De erkänna nödvändigheten af landtbushållningens förändrande och byggande på en utvidgad ladugårdsskötsel och frambringandet af bättre spanmål; men liksom alla konservativa, som säga sig älska retormer, finna de att tiden ännu ej är kommen för deras genomförande. Markolfus var besluten att hänga sig, endast han hade funnit det passande trädet. Så är det med alla som säga sig ifra för framsteg, hvilka ej äro beqväma för deras egna intressen. Vi förbise för ingen del de svårigheter som möta vid hvarje brytning i gamla vanor, och som vid en genomgripande förändring af landtmannaekonomien äro i denna trakt måhända större än i de flesta andra. Vi beklaga uppriktigt att vår regering gjort så litet att underlätta öfvergången, att kommunikationerna blifvit försummade, att hindren för en ordnad spanmålshandels inrättande icke blifvit undanröjda, att landtbruksundervisningen icke är långt mera utvidgad och fullständig. Men icke afhjelpas dessa missförhållanden med