Aftonbladet – 15 april 1854, sida 2

rat en flicka, som hette Cornelia, — så sade hon mig. En aning säger mig att hans Cornelia lefver och vistas hos oss. Det vore ändå en lycka... Jag måste skrifva till honom och bedja honom komma öfver till Sverige. Du vet att hen bosatt sig i Pommern . .. — Det är mycket troligt, att saken förhåller sig, som du säger, — sade Catharina. — I sådant fall skulle den olyckliga Cecilia sålunda vara en dotter till major Loos fru, i ett föregående gifte. — Ja. Det är ju icke omöjligt, att hon varit gift förut med den der borgmästaren i Norrköping, ehuru Loos derom ingenting berättat mig. Jag har också, som du vet, icke träffat honom på många år mer än en enda gång och då blott på några timmar. Emellertid beklagar jag högeligen att jag icke då tog reda på hans öden. Samtalet afstannade här, och sedan öfverste Stobee kysst sin fru på pannan och tagit godnatt af barnen tog han lampan och begaf sig in i sina enskilda rum, medan Catharina suckande följde honom med ögonen. Stobees beslut, att skrifva till major Loos, kom icke till verkställighet, emedan det förhindrades af en tilldragelse som vi nu gå att berätta. Klockan var 12 på natten. Efter att länge hafva vanårat oroligt upp och ner i sin sofkammare, hade öfverste Stobee ändtligen gått till hvila. Men hans sömn var icke lugn, och i drömmen tyckte han sig se den unga, sköna Uecilias vålnad komma sväfvande emot honom, med bleka, men milda och själfulla drag. Ute var kolmörkt. Regnet piskade rutorna och vinden tjöt i bokarnes nakna kronor. Det var en förfärlig natt, och dånet af det närbelägna hafvets rytande vågor skulle hafva fyllt hvarje vandrares bröst med häpnad och fasa. Plötsligen hördes häftiga slag på porten till öfverstens hus. Stobåe spratt upp ur sin oroliga slummer och lyssnade. Förnyade bultningar, ännu våldsammare än förut, öfvertygade honom om att han icke bedragit sig. — Hvad kan detta betyda? — utbrast han för sig sjelf i det han kastade sig ur sängen. — Hvad kan man vilja mig midt i natten? Stobee slog eld på ljuset, kastade i största hast kläderna på sig och skyndade ut i salen, som låg midtför ;rappanoch förstugan. I salen mötte. han Catharinas bleka oeh ängsliga ansigte. Äfven hon hade vaknat vid bullret och skyndat sig upp, för att efterhöra anledningen. En -fruktansvärd aning, för hvilken hon sjelf icke kunde göra sig reda, hade intagit den arma qvinnans hjerta. Hen darrade, och förmådde knappt hålla sig uppe på benen. — I himlens namn, Stobee,... hvad är på färde?