Aftonbladet – 15 april 1854, sida 2

mindre kostsamma, sem kunnä utaträckas till hvarje ort, ått laidtbruksskolor upprättas öfverallt, der allmogens söner få lära jordens rätta skötsel, att spanmälshandel uppmuntras, exporten lättas m; m. m. Meg, Först sålunda är det, som en öfvergäng utan väda san vinnas, och lagstiftningen verkar välgörande. Det d ir hvarken genom hetsigheters eller hetsjagter, somlt ett stort nationalondt kan botas. Detta är hvad vi inför tbronen och landet. velat uttrycka. Och vi äro, alle som en man, färdiga att bakom ordet sätta handling: Att värt tillkännagifvande, det vi ämna lemna landet, icke är ett tomt hot, det må varsamt menadt, i fall nemligen lagstiftningen icke lj tillåter oss att här få hafra vår utkomst, derpå gif-l, ser den emigration, som här redan begynt, nog talande bevis. Ett hemman, hvars innehafvare ickel. tillåtes förtjena en tolfskilling, blir naturligen snart! nog skattevrak, och ett sådant får sjelf söka sin egare, om nägon vill hafva det. Det är icke det öfver-l handtagande bränvinsförderfvet, som bär drifver der i arbetsfriska befolkningen att utvandra, säsom nykter-: aetsjesuiterna föregifva i tidningar och annorstädes, atan helt enkelt den af emigrerade anhörige och vänaer erhållna säkra underrättelsen, att man i Amerika kan med arbete berga sig och till och med blifva zälmående, det man här i landet, kringskuren ock iedtryckt som man är, näppeligen kan. Det slägte, som här i orten uppvuxit och är i uppväxt, är, fastår len hedras med benämningen husbehofsbränningen: örlofvade land, vida nyktrare, ordentligare, bättre, in dess fäder; derom kan presterskapet i orten, om less omdöme inbemtas, lemna besked. Här brännes ner, men supes mindre än förr. Derföre fruktar allmogen ieke för att i Amerika mötas af en Mainelag, när den på samma gång mötes af arbetsförtjenst. Men detta oaktadt, älska vi vär fosterbygd varmt 108, vi åboer, att vi icke utan smärta öfvergifva den, och icke utan att dertill drifvas af den ytterligaste öd, ätminstone i stort. Den 6:te punkten af de vid Wöinge mötet uppställda diskussionsfrågorna blef icke ippet afhandlad: mötet ville af försynthet intaga, son. let nu i politiken heter, en afvaktande ställning. ven hvad som lefde och lefver inom hvarje bröst i denna ort, och som uppenbarade sig man och mar mellan, anse vi oss icke behöfva förtiga. Icke ämne 7i fly, om än förbundet mellan nykterhetens välmeng och ångans intresse vid denna riksdag skulle lyc kas att för tillfället krossa utsigten för oss till berg ning, utan att åtminstone ha försökt att i den närmaste framtiden värna den igen. Det finnes frägor, som kunna få ett omedelbart intresse. Om vi till exempel höra talas om ett krig med ryssen, så kan visst den frågan intressera oss, och vi önska åt den rätt färdiga saken all framgång, och att väldet, barbariet och skenheligheten må blifva vederbörligen tuktade: men något vidare omedelbart intresse kan frågan för oss icke hafva, ty den har på oss ingen direkt inflytelse. Men kommer kossacken till vår by, bränner svära hus, mördar vära barn, röfvar vår boskap, trampar vår gröda, då fär tillbakavisandet af ryssens anfall för oss ett omedelbart intresse, och vi förena oss som en man att köra bort honom, om vi kunna. Så kunna äfven andra frågor för bonden få ett omedelbart intresse, som förut voro för honom endast allmänliga, abstrakta frågor, dem han icke förstod vig ten utaf. En sådan torde representationsfrågan blifva vid denna riksdag. Ingen bland den enfaldiga allmogen tänkte så noga på den förut. Men nu ka funderingar börjat vakna, om just det mände vara så alldeles rätt och rädligt, att 3000 adelsmän, 4000 prester och kanske dubbelt sä många borgare kunna, om de slä sig tillsammans, alldeles grundlagsenligt för hela landets oberoende besutna allmoge diktera lagar, som på en gång, med ett enda penndrag, beröfva en stor del af densamma dess utkomst. Det omedelbara intresset torde säledes af bränvinsfrågan vid denna riksdag blifva väckt för äfven andra icke mindre vigtiga ting, hvilka torde framgent få ett lif åt djupet till, som man hittills föga anat. Vi tillägga: något möte i Broby är ieke, såsom Aftonbladet i. n:o 70 uppgifver, utsatt. Östra Göinge åboer voro med bland opinanterna i Röinge. Sven Nilsson i Broby. Nils Oredsson i Feleberga. Nils Pehrsson i Gjörbjörnarp. Sone Pehrsson i Broestorp. Bestyrelsen för allmogesammanträdet i Röinge. Sådana äro de grunder, hvarmed Röingemötets deltagare vilja imponera på statsmakterna och på hela svenska folket. Ingenting har blifvit sparadt i deras bevisning, hvarken den bevekande och klagande vältaligheten, eller den trotsiga och hotande. Vårt svar skall blifva kortare och enklare och endast fästa sig vid några få framstående punkter. Till en början måste vi, så obehagligt det än må vara, framdraga ett konstgrepp, beräknadt att förstöra verkan af de sakförhållanden vi anfört angående petitionärernas ort, genom att oriktigt citera våra ord och tilllägga dem en allmännelighet, som de icke egde. Vi hafva aldrig sagt, att arrendeafgifter i allmänhet kontraheras i bränvin, att arbetsbetingen äro ställda på aftal om ända till 10 supar om dagemn, att torfmossarne äro uttömdan, o. s. v. Om de sednare hafva vi icke nämnt ett enda ord; de förenämnda förhållandena hafva vi betecknat, ej såsom den allmänna regeln, utan såsom möjliga och stundom förekommande. Vi tro oss kunna bevisa åtskilligt i den vägen, och vi bedja att få påminna de värda opinanterna, att till och med en af deras egen orts tidningar, Skånska Posten, upptagit och instämt i våra yttranden. Det är ej värdt att försöka neka, det ju icke till exempel traktens skogar blifvit förstörda för att skaffa bränsle åt de så kallade husbehofspannorna, hvilka till och med bönder i dessa trakter ej försmått att drifva med ånga; det tjenar till ingenting att försöka vederlägga vårt påstående om en stark bränvinsförtäring på orten, att låta förstå dei otillförlitliga källor, blifvit begagnade, att man endast känner landet från stadsgatan när man skrifver om bränvinshushållningen, 0. s. v. Tro de värda petitionärerne, attderas ort är ett sådant aflägset och okändt land, att hvad som der föregår alldeles undfaller :uppmärksamheten, att ingen resande, som kan föra en penna och yppa hvad han sett, förirrar sig till dess område, att de kunna hemlighålla sina vanor, seder och förhållanden för den öfriga svenska allmänheten; då hafva de groft missräknat sig. Sådant kunde gå an förr, när inga vägar funnos, och kan möjlinedre —-X—x-——--XXXÅXXOOOROREO OO ål Ls ooo cm 2 i. ae