Aftonbladet – 13 april 1854, sida 3

i pie (Insändt.) Ett erd om den nya vattenkommunikation, som är föreslagen vid Söderhamn. Att Söderhamn är en stad, som behöfver mycket mera vatten, än hvad den för närvarande har, är all mänt bekant; ty staden ligger. vid en helt liten ä, som rinner ut från tvenne obetydliga sjöar, af hvilka den ena Ålsjön, på en fjerdedels mils afstånd, har visserligen en ganska stor yta, men ett ringa djup af endast 4 till 6 fots vatten; den andra Telgesjön, som gränsar alltintill vestra tullen, är helt och hället igengrundad och lik ett träsk. Detta är nu stadens vattentil:gång vesterifrän. Österut möter det så kallade Flaket, som--ock är föga annat än ett träsk efter den år från år alltmer sjunkande hafssjön. Genom Flaket leder sig den förut nämnda lilla ån ut till Stugsundet, engod !7, mil-ifrån staden; här är ett vårf och den egentliga lastageplatsen; härstanna ock ångbåtarne, emedan farleden genom Flaket till staden, oaktadt flera års kostsam muddring, icke tillåter ens så föga djupgående fartyg inlöpa till sjelfva staden. Med en sådan belägenhet är icke underligt om Söderhamns befolkning skulle känna behofvet af ymnigare vatentillgäng, isynnerhet då till och med -blott medelälderspersoner tydligt nog märka, huru detta för en stäpelstad så ouhdgänvgliga element under deras tid sinat af både ofvan och nedan om staden. Att en liflig känsla af detta behof skall väcka ett viss: missnöje med stadens förste grundläggare, kan icke heller annat än falla naturligt, ehuru detta missnöje, långt ifrån att yttra sig i något slags knot, snarare förenar invånarnes krafter till den vackraste täflan att genom konsten ersätta hvad af naturen blifvit dem beröfvadt. Genom en besynnerlig ödets lek har ou också ett tillfälle yppat sig, som staden icke ämnar lemna obegagnadt att skaffa sig vatten, men på ett sätt att man i sanning måste befara, att den tager sig vatten öfver hufvudet. Säsom hvar man vet, flyter en af de stora norr ländska elfvarne ej långt ifrån Söderhamn, och när i höstas frågan om jernvägsanläggningen (se A. B. för den 8 dennes) förföll, öppkastades af ett ljust hufvud planen till en vattenväg, med begagnande af Ljusnan till sjön Marmen, och derifrån en flotträmna till Älsjön och vidare genom Telgesjön till Söderhamn. Denna plan var väl förnämligast föranledd af det Dicksonska tråhandelsbolagets behof att få en förbindelse emellan Marmen och Ssanzarne, en plats vid hafvet emellan elfvens utlopp och Söderhamn, der detia bolag ämnar anlägga ett stort finbladigt sägverk. Men äfven förste landtmätaren och ridd. Widmark ville i denna anläggning se ett allmänt nyttigt