Aftonbladet – 1 april 1854, sida 3

Fredrik äfven förskjuten af sin morbrors störste härförare? — svarade jag med djup rörelse. — Hvem säger det? ; — Jag kan ej finna annat, då herr fältmarskalken med sådant lugn afhör den trumpetstöt, som beröfvar hertigen kronan. Diiker fattade min arm och förde mig något afsides. — Minnes öfversten ej ett samtal som vi hade på en courdag, straxt efter Ulrika Eleonoras upphöjelse på tronen? Min då yttrade förmodan har blifvit visshet. — Men jag begriper ej hur landets store... — Men jag begriper det ganska väl, — afbröt mig Diker. — Först det långa enväldet, sedan kungens frånvaro; när katten är borta dansa råttorna: på bordet! Denna frånvaro gaf anledning till partier, och under sådana förhållanden söker hvarje parti att befrämja sitt bästa och ger landet tusan dj-r. Ytterligare de ofrälse ståndens afundsjuka, liksom det vore möjligt att en stat kunde existera utan adel! Man måste bekänna att arfprinsen ganska skickligt förstått att begagna alla dessa omständigheter. Jag vet af säker hand, att den nye konungen lofvat guld och gröna skogar åt Cronhjelm med flera. Jag svarade temligen bittert: Men nog är det märkvärdigt likväl att bli kung för det att man handlar tvärt emot tro och ära, ed och samvete. Såsom generalissimus låter han förstöra armeer och kronans förråder, förhärja Östersjökusten, — och just derföre blir han kung. Ja, der ha vi ju de ofrälse ståndens oefterrättliga dumhet. Nej, tacka vet jag Venedigs statsförfattning! Der hvilar makten endast i adelns händer. Men för att återkomma till saken: Efter som svenskarne platt icke vilja låta styra sig annat än afen kung, så har i sjelfva verket Carl Fredrik ingenting förlorat. — Ja, ja, öfversten ser på mig! men det är sannt. Drottningen får aldrig några barn, alltså är hans arfsrätt ej förspilld. Redan Boethius sade på sin tid: Ve det land, hvars konung ett barn är! Och kunde detta sägas med fog om Carl XII, tidehvarfvets störste och ädlaste hjelte, hvad kan man då ej ha att befara af denne veka yngling, hvilken ovärdiga gunstlingar (och huru ofta har väl en kung andra?) just genom hans vekhet skola göra till tyrann? Nej, låt honom mogna till man, låt honom genomgå motgångens skola ... dylika konungar blifv: merendels de bästa,