Aftonbladet – 1 april 1854, sida 2

om nn nn rr sig till last. Intet hjelpte. Allt hvad chikanen har nedrigt och skamlöst användes mot mig. Till och med Gyllenroth, min ungdomsvän, en officer (han må nu vara hvad som helst, han bär dock värja), blygdes ej att vilja vittna emot mig, och endast genom att ange hans egna bragder i Hofverbergska lokalen kunde jag jäfva honom. — Under ransakningen kände jag mig redan illamående, och under natten insjuknade jag i en häftig feber. Öfver en veckas tid var jag så sjuk, — och Gud ske lof derför! — att jag ej ägde medvetande af någonting. När jag återkom till sans, möttes jag af min Carins glädjestrålande blickar. Hon sade mig att bedrägeriet vore upptäckt. Jag skulle blott vara lugn. Dessa ord voro den bästa medicin för mig. Jag kände mig frisk och ville genast stiga upp, men var så matt att jag afsvimmade. — Följande morgon erhöll jag besök af Diker, som bad mig ursäkta hans misstankar. Under detta besök var jag på väg att åter insjukna. En adjutant från prinsen, generalissimus, infann sig nemligen, för att efterfråga min helsa och gratulera mig att allt blifvit upptäckt. Denna nya nedrighet, — jag visste att han egentligen varit den som ledt processen, — uppretade mig till den grad, det febern var nära att återkomma. Det var emellertid en lycka att Diiker var hos mig; han aflägsnade genast adjutanten, så att det endast var han, som hörde allt hvad harmen och förargelsen ingaf mig. — Sedan jag ändtligen hämtat mig efter denna sista förargelse, förde min hustru fram till sängen den hederlige Broms och föreställde honom såsom min räddare. — Nej, fru öfverstinna, — sade han — jag har ju endast lyckan att tacka för, att jag upptäckt bedrägeriet. Det är mamsell Cecilia, som ledt oss på rätta spåret. — På hvad sätt har allt detta tillgått? — frågade jag. På det enklaste sätt i verlden. Så snart jag fick höra hvarom saken handlade, och läsa de satans biljetterna som cirkulerade uti otaliga afskrifter, insåg jag genast att alltsammans var en hopspunnen digt; men huru komma den på spåren? Jag började rekognoscera terrängen och min operationsplan var snart funnen. Jag bad öfverstinnan om tillåtelse att få tala med mamsell Cecilia. Henne frågade jag om hon kunde erinra sig någon, som brukade hjelpa Hofverbergskan med skrifning. Hon uppgal en madamens slägting, Carl Hofverberg, och dennes vän, en vid namn Nygren. Nu hade jag då ändtligen fått reda på tråden i der