Aftonbladet – 1 april 1854, sida 2

r med häntydning härpå, som den åt honom gnade minnespenningen fått inskriften: Novos reditatur triumphos. Sedan sin återkomst till äderneslandet sökte Triewald med ifver att öra sina åsigter om matematikens och naurvetenskapernas praktiska vigt gällande, och inderstöddes härvid af sitt intagande sätt att vara och sin förmåga att med lätthet och slarhet uttrycka sig. Han lyckades ock att vinna den uppmärksamhet att Sekretautskotets rum på riddarhuset, under en af riksdasarnes mellantider, uppläts åt honom till hållande af offentliga föredrag i mekanik och fysik, och han fann der ett talrikt auditorium, isynnerhet ibland de högre samhällsklasserna. Vetenskapssocieteten i Upsala kallade honom innan kort till sin ledamot; han gjorde der bekantskap med Linng, som i ett bref, hvarur ordföranden uppläste ett intressant utdrag, yttrar sig serdeles lofordande öfver Triewald och hans sträfvanden. Vetenskapssocieteten i Upsala var likväl, som alla dylika samfund på den tiden, en förening af teoretiska lärdomsidkare, befattande sig litet eller intet med den profana verlden, och utgaf jemväl afhandlingar på latinska språket; allt detta fann Triewald föga ändamälsenligt, och vände sig derföre till Linne med förslaget att i hufvudstaden stifta ett dylikt samfund, men hvilket skulle utgifva skrifter på svenska språket, och hufvudsakligen arbeta för vetenskapernas tillämpning på slöjderna och jordbruket. Triewald anmärkte att om blott några få män, med lika nit för ändamålet, som de begge, kunde vinnas till grundläggare, så skulle saken nog få framgång. Snart fann Triewald i Jonas Ahlström en man med beslägtade tänkesätt och likaså i fföpken, Wilcke och Cederhjelm. Dessa sex män blefvo sålunda det nya samfundets stiftare. Linne valdes till dess första ordförande, Triewald understödde det med sin ifver, sin omtanka och sina tillgängar, Höpken förde pennan. Grundläggarne hade äfven häri haft en säker blick i framtiden: den nya stiftelsen fortlefde och förkofrades, och är den nuvarande Svenska Vetenskapsakademien. Vid nästa ärs val utsågs Triewald sjelf till dess ordförande. Triewald synes ha befunnit sig i goda ekonomiska omständigheter, hvarigenom han var i tillfälle att vidare arbeta för sina syften. Han inköpte på Kungsholmen en jordegendom, der han odlade sädana utländska vexter, som kunde blifva nyttiga för Sverige, och sysselsatte sig med rön i Naturkunskapen. Han författade och utgaf tillika flera skrifter i dessa ämnen. Den vidlyftigaste var ett verk if:era delar, som han kallade Den nya Naturkunnigheten, med afseende på dess helt och hället praktiska syftning; det omfattade Fysik, Mekanik, Hydraulik, men hann ej utgifvas fullständigt under författarens lifstid; han efterlemnade likväl manuskripter till fortsättningen. I detta verk, så väl som i en mängd smärre ströskrifter öfver speciella praktiska tillämpningar af vetenskapen på slöjderna och jordbruket, har Triewald gjort sig särskildt förtjent om svenska språkets utbildning, genom lyckade öfversättningar af en mängd vetenskaps ord, likasom genom sitt i allmänhet enkla, lätta och tydliga skrifsätt. Efter ordföranden uppträdde akademiens sekreterar med årsredovisningen för akademiens förhandlingar och vidare akademiens embetsmän med redovisninga öfver vetenskapernas framsteg. Vi återkomma härtil nästa gång. ee Centern