Aftonbladet – 29 mars 1854, sida 2

Diiker närmade sig, och bad att få tala vid mig. Jag följde honom in i ett angränsande rum. Der började han en grann oration om mina förtjenster, och slutade med att säga mig att ingen hederlig karl kunde vara i mitt sällskap, förrän jag renat mig från de äreröriga beskyllningar man gjort mig, och hvilka slutligen kunde föranleda en skandalös process. Jag bad honom underrätta mig, hvari dessa äreröriga beskyllningar bestodo; ty, mig vetterligt, hade jag ingen handling att förebrå mig som på något vis kunde stämplas med vanära. Diikers uppsyn mörknade; han sade på en lång stund ej ett ord. Slutligen kröp det fram: jag skulle, allt sen den tid jag tog Cecilia från madam Hofverberg, ha stått i kärligt förhållande till en längesedan utblommad skönhet — en källarnymf derstädes. — Här gjorde Diiker en mellanmening och yttrade: nå det der är nu en sak som icke angår oss, utan på sin höjd öfverstens hustru — men sättet, hvarpå öfversten gått tillväga är vanhederligt för hela officerskorpsen. Mitt lugn — jag vågade ej mot en förman slä pa den vrede lös som kokade inom mig — förargade honom. Hans ansigte mörknade mer och mer; ändtligen utropade han häftigt: är det icke vanhederligt att först inlåta sig med en sådan varelse, och sedan neka henne sin betingade syndalön? Nu var det förbi med mitt lugn. Jag lade handen på värjfästet och fordrade upprättelse. Den skall jag, oaktadt min högre grad, ej vägra, när öfversten kan bevisa att jag utan skam kan slåss med honom ... Greta Sjödal — jag tror menniskan heter så — påstår att öfversten narrat sig till en revers som han gifvit henne, och då hon hotat att upptäcka allt för öfverstinnan, hade öfversten tillskrifvit henne ett tröstande oref, hvari öfversten förklarar saken som ett skämt. — Mins herr fältmarskalken något af detta bref? — Ah, Gud bevars! Jag kan till och med lemna en fskrift. Tjogtals sådana cirkulera bland edra bekanta. Han räckte mig ett papper, hvarpå jag läste följande: — Min lilla Gretchen! Du förstår väl att det bara ar ett skämt, det der med reversen. Jag skulle aldrig a begärt den tillbaka, om det ej varit för min hustrus kull, som är den missiänksammaste och svartsjukaste vinna under solen, såsom äfven Gyllenroth kan intyga, lc m du frågar honom. På det du ej längre må se surl t, skall du dessutom få ett par präktiga ormband.