Aftonbladet – 29 mars 1854, sida 2

-JEn hvar inser dock att en persedel som minst ; varit underkastad prisomvexling, icke kan vara en mätare för andra varors eller persedlars -Jvärde, hvilka varit underkastade prisomvexling. Och antages nu att en persedel icke fiuktuerat i pris, så är det ju alldeles omöj-lligt, att den kan reglera priset å andra per sedlar (såsom spanmålen) hvilken årligen iluktltuerat i pris? Det vill således synas, som ut-Igjorde den logiska tankegången här icke kol-Ilegit starka sida. r Från den sida som försvarar det af rege-Iringen utarbetade och till ständerna öfverlemelnade skatteomsättningsförslaget har äfven ofta ;Iblifvit anfört, att fördelen at de många s. k. tlsmå persedlarnes omflyttning i ett vida minsJdre antal hufvudpersediar, just ligger deri, att -dessa sistnämnde i afseende på priset reglera -I hvarandra, så att t. ex. kötträntan å ena ge -Ispanmålsoch foderräntorna å andra gi? — .mt lera hvarandra, derigenom att 2 -uanregsldukten stiger eller faller i or .. Meh ena pro-Jde till den andra, Lik? användt förhållaneloch dagsverksränte: — -sedes skulle spanmålshvarandra regluma, af samma skäl af elalldeles för — cras. Allt detta låter onekligen -licke awäffligt; men tyvärr bekräftas det -Jer af redan vunnen erfarenhet, och det aulle i sanning räknas till underverken om en framtida erfarenhet komme att besanna denna sats. Vår uppsats har redan vuxit utöfver omfånget för en tidningsart:kel och vi tvingas alltså nu, att fatta oss så kort som möjligt. Vi måste derföre blott erinra derom; att såvida civilisationen går framåt, såvida folkmängden ökar sig, och såvida kommunikationsmedlen alltjemt befrämjas — till hvilket allt utsigterna äro temligen tillfredsställande — så måste här, liksom i alla andra na och busdjuren alltjemt stiga, lkasom dessa pris under en lång rad af år hittills varit i stigande. Hvad serskildt arbetspris beträffar, så är det otvifvelaktigt att just det hos oss måste stiga, om i betraktande tages de tusentals armar som snart, och i många påföljande år, komma att tagas i anspråk, dels för utvidgade odlingsarbeten, dels i och för ett förbättradt jordbruk och dels vid alla jernvägsbyggnader. En ökad arbetsförtjenst har ock en ökad konsumtion och prisstegring af födoämnen till följd. En af Englands djupsinnigaste statsekonomer, Egerton Brown, har för några år sedan visat, att arbetslönerna stigit minst 5 procent inom hvart 10:de år, och stegringen har alltid varit högst efter dyra år. Af hvad nu är anfört, tro vi oss hafva ådagalagt, att kammarkollegii apologi för dagsverksräntans bibehållande icke kan försvaras hvarken genom erfarenhetens vittnesbörd eller genom rättvisa beskattningsgrunder, ty det är påtagligen en orimhghet att på en gång beskatta både jordbrukets produkter (spanmål foder m. m.) och medlet för dessa produkters frambringande eller arbetskraften. Det torde ännu vara i friskt minne huruledes de räntegifvare — deputerade — t. ex. inom Upsala län, hvilka, då de uppmanades att yttra sig öfver det af regeringen uppgjorda skatteförenklingsförslaget, strängt klandrades derföre att de öppet uttalade sina åsigter emot det, och på samma gång yttrade huru de ansågo att en ändamålsenlig skattereform skulle kunna genomföras. Deras handlingssätt rubricerades både som oklokt och lagstridigt, det förra emedan de afhände sig en fördel som stod dem till buds (d. v. s. fördelen att köpa en skatteförenkling genom framtida skatteförhöjning), och det sednare, emedan de icke ville undertrycka sin egen öfvertygelse i en allmän fråga, vid hvars afgörande de dock icke, såsom räntegifvare, hade någon beslutande rätt. Det kan visserligen invändas, att den åsigt som dessa deputerade uttalade äfven hade atseende på redan af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer fattade beslut; men om detta beslut sin princip befinnes oriktigt, om det befinnes icke medföra den nytta som med detsamma afsetts, så ligger väl ingen lagstridignet deri att föreslå en åtgärd, som i sin grund är rättvisare och i sin tillämpning änlamålsenligare. Äfven i andra länder hafva srundskatterna utgjorts i flera fall så som nu 108 oss: de hafva blifvit utbytta mot en fix enningeskatt, och hvarken staten eller de skattskyldige skulle vilja återgå till det gamla bekattningssystemet. Frågans utgång hos Rikets nu församlade ständer beror på ett af dessa lyckträff hvarå många exempel kunna anföras. Faler förslaget, så är skadan icke stor; genomrifves det, så tarfvas icke stor skarpsinniget för att inse att vinsten derpå blir ingen, ch att nya förslag snart skola väckas, icke ll en återgång till det gamla, utan till ett ationelt beskattningssystem. Men af det torde örst våra barnbarn komma i åtnjutande. Je LE Of OST IV — H. M. Konungen har af sin privatkassa ifvit till understöd åt de brandskadade i Jönöping fyrahundrade, till de brandskadade i Varberg tvåhundrade och till de brandskast ade i Örebro fyrahundradefemtio riksdaler Å s4, 1.