Aftonbladet – 24 mars 1854, sida 2

— I Ladskrona Korrespondenten läses: j Tulluppbirden med undantag af konfiskationer oc böter vid skånska tullkamrarne har under sistförflutn: äret uppgått till följande summor: Malmö . . . . 215,031:22. 4. Landskrona . . 237,085: 46. 11. Helsingborg Ystad . Åbus Summa 648,595: 23. I. Den betydliga minskningen under sistförflutna året i tulluppbörten, jemförd med uppbörden under år 1832, som utgjorde 716,405 rdr 36 sk. 11 rst bko, har varit en naturig följd af de hinder för sjöfarten, som af kolerafarsoten ch karantänsförhållandena under er stor del af fjolärets sommar lades för sjöfarten i provinsens hamnar. Under loppet af sistförflutne året hafva vid Skåne: samtlige tullkamrar varor blifvit konfiskerade till et värde af 76,191: 12. 5. och de i anledning af kon fiskationerna ädömde böterna hafva uppgätt till 19,909 4. 7!3., (summa 96,100 rdr 17 sk. !, rst.). Verk ställde beslag eller anhällningar och derpå grundade åtal hafva är 1853 utgjordt ett antal af 199. An hållna varors värde samt böter uppgick är 1852 til 112,063 rdr 15 sk. bko och numerären af konfiska. tioner till 252. —— De genom hr Strandbergs sjukdom afbrutna representat:onerna af operan Profetens å kongl. teatern lära nästkommande onsdag åte börja. — Hr C. F. Billman är numera engagerac såsom tenorbasunist vid kongl. hofkapellet hvarigenom kåren vunnit en serdeles skicklig ledamot occh konsertväsendet en utmärkt solist på detta svåra instrument. — Med anledning af friherre Palmstjernas, vid justeringen af adelns protokoll angående afgörandet af det Lagerbjelska representationsförslaget, häromdagen afgifna reservatior emot adelns förkastande af samma förslag, innehåller Svenska Tidningen i dag en uppmaning till adeln, att förena sig med de andra stånden om alla ståndens sammanförande på ett rum och att för sådant ändamål afstö från den 8. k. sjelfskrifvenheten, hvarvid nämnde tidning uttalar förhoppningar om representationsreformens framgång på denna väg, såvida radikalerna,, hvarmed menas dem som förorda ståndväsendets omstörtande och egentligen bondeståndet, vilja afstå från sina yrkanden. Utan att ingå i någon tvist om betydelsen af benämningen radikaler,, som här synes vara nog oegentligt använd, då det kongl. reformförslaget sålunda äfven måste kallas radikalt, anse vi oss böra påminna om att utsigterna för en representationsreforms genomförande, hvartill koncessioner fordras af alla fyra stånden, obestridligen äro minst från de stånds sida, som uppenbart visa att de icke äro benägna för den ringaste koncession, samt dertill icke veta hvad de vilja, utan den ena riksdagen antaga till hvilande förslag hvad de vid nästa riksmöte med stor pluralitet förkasta, och sådant i repeterade omgångar, hvilket förfarande kan anses nära nog såsom ett gäckeri med hela reformsaken. Sedan adel och prester 1848 till hvilande antagit det kongl. representationsförslaget, förkastade de det 1850, och det af dem 1851 till hvilande antagna Lagerbjelska förslaget ha de förkastat denna riksdag. Sådant är ju ett spegelfäkteri i den vigtiga reformf ågan; och under tiden visa dessa stånd sig så föga böjda för koncessioner, att de till och med afslå det billiga anspråket, att adelns sjelfskrifvenhet till ordförandeplatserna i utskotten skulle upphöra. Månne det väl, vid sådana företeelser, lönar mödan es att tala om koncessioner, för att gå till mites de två första ståndens förmodade benägenht för någon reform af representationen, då cessa stånd sjelfva förkasta allt, till och med sina egna förslag samt de minsta -ubbningax i sjelfskrifvenhetens företräden, hvilkas bbehållande dock svårligen är förengt med sågon förbättring af representationen? Har väl bondeståndet visat en sådan osäker llning? Nej; det förkastade icke 1844 det örslag, som det föregående riksdagen antagit ill hvilamde, och samma stånd bar derefter cke v sat. något vankelmod eller otrohet mot ina egnaa åsigter. Visar det benägenhet för vågra eftergifter, bör man derföre också kunna noppas att det vidhåller dem och icke den ena riksdagen nedrifver den nya byggnad, ill hvilken de! varit med om att lägga grunden vid den föregående, hvilket just är hvad rikets två första stånd två gånger gjort, och varefter man har skälig anledning att missro upprikt gheten af deras reformförespeglinsar, hvilka synas endast hafva till syfte, dels tt vinna tid och dels att på reformens skala ringa så nära nollpunkten som möjligt de vå andra ståndens anspråk på förbättring. Och huru har regeringsmakten förfarit med eformfrågan? Har icke samma makt 1850 ned stor tillfredsställelse åsett sitt eget förlags fall, och har den icke, sedan den 1848 ramkommit med samma förslag som regeingens nuvarande publicistiska vän fördömer åsom radikalt, vid senaste riksdag visat sålan obenägenhet mot hvarje ändring i repreentationen, att regeringsn icke ens ville gå n på att låta bondeståndet, i likhet med de ndra stånden, få sjelft välja sin sekreterare? Sådana fakta få ej törbises, då man vill landra ,radikalerna, för deras omedgörlighet. vågon större omedgörlighet, eller kanske rätwe sagdt nägon mindre upprigtig medgörliget än de andra visat, kan knappt tänkas, och i våga derföre icke bygga några förhoppninar på medgörligheten å det hället. Kan emellertid Svenska Tidningens bevekga stämma förmå de två första stånden till agra uppriktiga och verkliga eftergifter i den ora frågan, så äro icke vi de som skola irkagta dom