Aftonbladet – 24 mars 1854, sida 2

55 samme Prinsen hatade Sobge, — men han fruktade honor ännu mer. Hade ha kunnat vinna honom, skulle har varit nöjd. Klok poltiker, förstod han att uppoffra der enskilta hämndlystnalen, då fråga kunde uppstå om större fördelar... Kortliger, han beslöt att ännu en gång försöka allt hvad smicker, ynnestbevis och förföljelser för mådde uträtta, för att locka den holsteinske chefen öf. ver på sin sida. Regina harmades... Gyllensten svor emellan tänderna, — men prinsen förblef obeveklig. — Nej, mina vänner — sade han — ännu vill jag våga ett försök. Ni vet hvilket ofantligt inflytande han har på riddarhuset... Nästa riksdag måste han tala för mig... eller åtminstone icke emot mig... Men deremot lofvar jag er att — då jag icke mer behöfver honom — öfverlemna honom i edra händer. Och härmed måste Regina och Gyllensten gifva si tillfre.:s. Emellertid hade ryktet spridt sig att Gyllensten på gifven lejd tefann sig i Stockholm. Öfverstinnan Stobge kände si; på det högsta oroad och anade icke något godt hära. Men öfversten förklarade med häftighet, att om Gylknsten försökte den ringaste stämpling mot honom, skille han tukta honom så, att han nog skulle minnas det. Han besinnade ej att den giftiga ormen helst smyger sig fram, dold af det höga gräset, till dess ett tillfälle erbjuder sig att gifva ett dödligt stygn åt den intet ondt anande vandraren. Det är ej utan intresse att uti en stor stad skåda en framböljande folkmängd. Gator och gränder likna flodmynningar, af hvilka hvar och en lemnar ett nytt tillskott. Snart erhåller denna massa ett imponerande utseende, de uniformprydda herrarne till trots, som med förnämt förakt nedblicka på de obetydliga individerna, hvaraf denna massa utgöres. Hafvet består dock äfven af bara droppar. Just en sådan anblick erbjöd Sverges hufvudstad den 13 September 1719. Den länge väntade engelska flotan hade anländt och kastat ankar på redden. Ryktet hade utbagnat att drottningen på denna dag imnade besöka flottn — och det var derföre Stockolms befolkning antädde sin vandring. Stadsgården, rarfvet, södra bergen hvimlade af åskådare, medan la fönster vid den räg, som hofvet hade att passera oro uppfyllda af nyfikna fruntimmer. (Forts.)