Aftonbladet – 17 mars 1854, sida 3

RIKSDAGEN. Ridderskapet och Adeln. Plenum d. 16 Mars, e. m. Till ståndet bade ankommit och upplästes nu Kongl. Maj:ts här ofvan intagna skrifv.lse angående neutralitetsfrågan, och lades derefter till handlingarne, hvarvid från nägra (5 å 6) af riddarhusets ledamöter hördes utropet: lefve Konungen. Främst på föredragningslistan stod bankoutskottets betänkande n:o 28 angående bankovinstens användande, om hvilket, i anledning af hr Aminoffs framställning att dess afgörande mätte uppskjutas till lördagens plenum, uppstod en två timmars diskussion, blott om frågan huruvida detta betänkande nu skulle föredragas, eller dermed uppskjutas till lördagen. Denna fråga afgjordes slutligen med votering, då 92 röster vore för betänkandets föredragning genast emot 18 som ville läta saken hvila till nästa ordinarie plenum eller lördagen. Härefter föredrogs nämnde betänkande. Uti den härom uppkomna diskussion, som upptog ungefär 1:, timmas tid, deltogo: hr von Hartmansdorff, som började med att erkänna att statens behof välunder närvarande omständigheter var ganska stort; men innan man till dess fyllande anvisade hela bankovinsten såsom utskottet tillstyrkt, borde man tillse huruvida banken, genom en sädan åtgärd, icke hindrades i fullgörandet af sina åligganden. Talaren ansög att utskottet gätt alltför längt, dä det ville beröfva banken hela dess vinst. Ban förmodade att det föreslagna användandet af denna vinst afsåg anläggande af iernvägar, hvilka hr v. Hartmansdorff emellertid icke fann nyttiga för vårt land, och erinrade dem som stredo för bifall till betänkandet, att icke i sin ifver för dylika anläggningar sätta bankens beständ på spel. För sin del instämde tal. uti den af hr Indebetou afgifne reservation och föreslog att endast 600,000 rdr ärligen skulle af bankovinsten till statsverket öfverlemnas och resten reserveras. Hr Posse, G., ansåg bankens syfte vara dels att upprätthälla realisationen och dels att gifva stadga ät kreditväsendet; trodde att den uppfyllt ena delen af detta äliggande, men alldeles icke det andra, hvilket bäst syntes af det vingleri som i närvarande stund rådde i lan: et; trodde en af hufvudanledninsarne dertill vara sättet på hvilket banken alltjemt användt sina vinster; ansäg att till grund för all kredit borde ligga läntagarens förmåga att uppfylla klädda förbindelser och långifvarens kännedom om denna mer eller mindre förmåga; indelade krediten . individuel och kommunal, d. v. s. individens och kommunens kredit; med kommun menade tal. hvarje samhälle, bolag, inrättning eller företag, hvars förvaltning var underkastad publik redovisning. Häraf följde att riksbanken i första hand endast borde lemna kredit åt kommunen, emedan det är omöjligt för riksbanken att känna de enskildes större eller mindre soliditet. Motsatsen hade hittills skett och följden varit den, att bankens kredit blifvit anlitad likamycket till uppmuntran af lyx, lättsinne och vingleri, som för att lemna stöd ät verkliga affärer. Ansåg derföre riksbanken endast böra lemna stöd åt den kommunala krediten. Den kredit kommunens förbindelser erhöll i banken blefve då en pröfvosten på solidieten af de affärer eller företag, för hvilkas bedrif vande denna kredit anlitades. För att kunna mäktigt ingripa på denna väg anåg tal. banken icke böra lemna medlen ifrån sig på ätt utskottet föreslagit; hade egentligen önskat att rela vinsten blifvit reserverad; men då detta ej hade nägot hopp om framgång, inskränkte sig tal. att föeslä, det halfva vinsten reserverades för bankens ;gna behofver till realisationens upprätthållande i örsta hand och till kreditväsendets ordnande i den indra. Tal. ansåg detta icke vara något strypsystem, emelan tal. i alla fall ville att, sedan för realisationen sehörigen blifvit sörjdt, öfverskottet komme allmänbeen tillhanda genom säkra pappers belånande. Trodde letta vara vida bättre än att lemna det som anslag t staten; emedan man på detta sätt hade en garanti tt pengarne icke komme andra kommuner tillhanda in dem; hvilkas företag hvilade på så solid grund att le åtnjöto kredit af banken.