Aftonbladet – 4 mars 1854, sida 3

här icke sett på flera år, och ni skall derföre inom kort få höra talas om en jätteadress till konungen eller att hufvudstadens valmän personligen vända sig till H. Majestät. Hvad ministeren beslutar göra under dylika omständigheter, om den godvilligt träder tillbaka eller håller fast på portföljerna tills konungen fråntager dem desamma, är oss obekant; dock vintar man att de skola hålla ut till det yttersta. Att för öfrigt äfven det motsatta partiet använder allt för att låta den reaktionspolitik segra, som skall uppsluka grundlagen, och hvilken utgör de danska såväl som de tyska junkrarnes enda förhoppning alltsedan 1848, derom kan man icke hysa något tvifvel. Det bästa och säkraste, för att icke säga det enda medlet härtill är konungens abdikation, som derföre utgör hufvudsyftemålet för hofkamarillans sträfvanden. Hans Majestät har till följe afhela sin enkla och jemna lifsåsigt och sitt lefnadssätt mera smak för privatlifvet och det är icke en fras om man säger, att kronan ofta varit honom mycket tung. Nu gäller det för de reaktionära att göra det för honom så brokigt som möjligt, att sammansnöra förvecklingarnes band allt fastare och fastare, så att konungen slutligen, förtviflande om att kunna lösa dem utan att bryta sina heliga löften, skall förklara att han drager sig tillbaka — och då tager man honom genast på ordet. Kan hofkamarillan genom sina vänner ministrarne komma så långt, då är spelet vunnet, då är prins Ferdinand konungens farbror), eller om äfven han skulle afsäga sig sin rätt, prins Christian af Danmark (Gläcksburg) tronföljare. Ingendera af dem har besvurit grundlagen, och då litar man derpå att danska folket, hellre än att öfvergifva sin natur och slåss på gatorna, skall gifva sig tillfreds med en oktroyerad författning. Ett sådant sakernas tillstånd är vår aristokratis (om man så får kalla den) ideal. Vår adel, som alltsedan Christian den åttondes död icke vetat af något hof, emedan den icke velat deltaga i sammankomsterna hos konungen, der hans gemål, grefvinnan Danner, är värdinna, har tröttnat vid att nöja sig med de små feterna vid landgrefve Wilhelms, prins Fredriks, arfprinsens, prins Christians och enkedrottningens hof, och längtar efter ett glänsande hofs festliga balparter; den vaggar sig i drömmar om de små äregirigheternas tillfredsställande i hoflifvet och i det politiska lifvet, der de skulle få ett insteg genom den ärftliga pärskammare, hvari äfven våra bröder, i Holstein och Slesvig skulle ha säte. Detta är vår aristokratis Canaan; men jag hoppas att mer än 40) år skola gå, innan den får tillfälle att taga detsamma i närmare ögnasigte. Den olyckliga arfsaken, det största politiska missgrepp sedan 1848, fortfar att spöka genom sina konseqvenser. Icke nog att konferensrådet Wegener i anledning deraf ställdes under åtal; då han frikändes, utfärdades det beryktade reskriptet med en tillrättavisning åt honom, hvilket äter föranledde generalfiskalssak mot de två oppositionsbladen pFeedrelandet och Dagbladety. Icke nog härmed, säger jag; utan då studenterna ville bringa den kränkte fosterlandsvännen konferensrådet Wegener, en hyllning, föranledde denna afsigt en konflikt med polisdirektören, som af öfverdrifvet tjenstenit frestades att öfverträda sin myndighet och förbjuda den påtänkta demonstrationen; detta tilltag föranledde iter en protest från studenternas sida (hvilka emellertid på Wegeners begäran afstått från demonstrationen) och detta åter ett nytt reskript från kultusministeren till universitetsconsistorium, om att tillrättavisa studenterna värför, hvartill konsistorium icke har rinsaste befogenhet. Denna senat, som betär af de allra äldsta professorerna, som äro len nya tiden minst bevågna, har begått det nisstaget att gå in på ministerens begäran ch är för ögonblicket sysselsatt med att utundera den form, under hvilken skrapan, kall tilldelas studenterna. Dessa vilja naurligtvis icke mottaga någon skrapa af män, inder hvilkas domsrätt de alls icke stå, och rna naturligtvis protestera, hvilket förmodigen frambringar nya konflikter. Som man er, är det historien om Abu! Casems tofflor, om här upprepas i förstorad skala: ministeen kan så mycket den behagar kasta bort .ognaterna, de falla dock ständigt ånyo ned a dess hufvud och — väcka ond blod hos ll mänheten. G.