Aftonbladet – 4 mars 1854, sida 3

. Grekiskt-Ryska kyrkan. IV. Nattvardsgång på befallning, — Sakramentets ringa betydelse I Tyska ögon, — Bikt i massa, — Popen, bans kustru och kejsaren, — Förfärlig historia. — Presten blir soldat. På den stora fastan, som slutar vid påsken, följer allmän kommunion, hvilken i Ryssland kan betraktas som en officiell handling. Kejsaren fäster särdeles vigt dervid; hvem skulle då våga hålla sig undan? För en ryss är fruktan för onåd eller hinder i hans befordran hundra gånger verksammare än alla hotelser om helvetet och alla löften om paradiset. För honom är dessutom nattvardsgången endast en vanlig ceremoni: han fäster icke mera vigt dervid än vid ett skickligt utfördt korstecken. Från vaggan är han van att bäras till det heliga bordet, och när han sedermera skulle kunna förmå fatta sakramentets höghet, talar man knapt med honom derom. Ryssen erfar aldrig dessa ljufva rörelser, dessa helsosamma farhågor, dessa dygdiga ingifvelser, som följa det katolska barnet vid dess första nattvardsgång,och hvaraf minnet ledsagar honom ända till grafven. Jag vet en ädling i Petersburg hvilken, fastän ganska andäktig, icke tänkt på att underrätta sina barn om dagen för deras första nattvardsgång, ehuru de skulle begå den efter trenne dagar. Bör man då förundra sig öfver om den af kejsaren pålagda pligten icke har annan betydelse i undersåtarnes ögon, än en simpel formalite? Hvad som höjer värdet af nattvardsgången hos katolikerna, är bikten, som föregår densamma. Bikten sysselsätter dem mera än sjelfva kommunionen. Ty den som vill bikta sig allvarligen, bör ångra sig och göra bot. Men detta fordrar eftertanke och ansträngning. Ryssen plågas icke af dylika bekymmer. Hvad vigt kan han vil fästa vid bikten? Dess form är å presternas sida icke enlig med denna inrättnings natur. Ser man dem icke bikta i massor uti kyrkorna, frågande till höger och venster, samt på de jakande och nekande svaren läsa en allmän absolution. en annan sida ingifva sådana biktfäder som poperna icke något förtroende. Kan man väl hoppas, att de skola troget förvara denna heliga domstols hemligheter? Hafva de icke i sina hustrur eviga frestare, och uti kejsaren en herrskare, som tror sig cga rättighet att liksom Gud intränga i samvetenas djup? Jag har flera gånger hört lärda ryssar yttra sig öfver detta ämne; alla voro ense om, att bikten hos dem vore omöjlig; ty, sade de, då viicke kunna räkna på hemlighetens förvarande, så kunna viicke heller bekänna vigtiga saker; vidkommande de obetydliga åter, hvad tjenar det till att bikta dem? En rysk ädling berättar att han under sin tjenstetid som militär hade gått att vid påsktiden bikta sig för popen på stället. Han var upprigtig och afiyftade från sitt samvete saker, hvilka, som det tycks, förtörnade popen. Denne vände sig tvärt till honom