Aftonbladet – 4 mars 1854, sida 2

SES NRO EAS RR rr — Kära du — utbrast presten otåligt — bry dig e derom, utan lemna mig i ro och gå och lägg dig. — Gå och lägga mig! Hur skulle det då gå me mess-skjortan, som icke blifvit tvättad sedan i fjol? Oc dina kammardukskragar, som du hade hos nådi grefven Du skall väl vara snygg i kyrkan, kan jag förstå. Kyrkoherdens panna klarnade. — Ja, du är en snäll qvinna, — sade han, — me: kära hjertandes ... min tid är så knapp. — Jag går, jag går, min gubbe lilla. Blif icke onc — jag menar väl jag. Denna välmening höll alldeles på att förbrylla vå; stackars pastor. Han steg upp och gick pustande om. kring i rummet. Slutligen fattade han ett raskt beslut och satte sig åter vid skrifbordet. Han arbetade hela natten och lyc: kades verkligen så sammantränga talet att endast er knapp halftimma fordrats för att; hålla det. Han läste och omläste det, och fann det för hvarje gång förträffligare. Till detta sjelfförgudande fogade emellertid hans onda genius, att han på alla ställen, der talet syntes honom för kort och hopträngdt, i tankarne ifyllde meningen, hvarigenom det växte till storleken af en predikan, — och han bortlade ej manuskriptet förr än klockans slag förkunnade tiden vara inne att bereda sig till den stundande gudstjensten. Medan han klädde sig sväfvade ett gyllne biskopskors för hans blickar. Detta borde minst blifva belöningen för ett sådant mästerstycke. Med stolta steg vandrade han till kyrkan, åtföljd af hustru och barn, inträdde derpå i sakristian och befallde klockaren hjelpa till vid anläggandet af mess-skjortan. Men o vel hvilken olycka... Då presten vände sig om för att påtaga messhaken, fastnade den vida, skimrande drägten i en svik. Han ryckte till — och pastorskans mästerstycke var iturifvet. Som slagen af åskan stod presten ett ögonblick stum, medan klockaren skyndade ut till pastorskan för att underrätta henne om den timade olyckan. — Kära min gubbe — sade denna, sedan hon hastigt rusat in i sakristian — lugna dig, jag skall straxt bjelpat. Klockare, spring genast efter nål och tråd, men lägg benen på ryggen, det råder jag honom till. Klockaren återkom snart med det begärda, men också med underrättelse att prinsen syntes bort på vägen. — Kyrkoherden råkade i förtviflan.