Aftonbladet – 4 mars 1854, sida 2

Oscars första, i April 1848 så plötsligt afskedade minister slår särdeles illa ut för den efterträdande, aldraheldst om man betraktar den sednare med från liberal synpunkt stegrade anspråk, hvilket ju, enligt hvad man var så angelägen att låta påskina, skulle vara meningen, då man, bondeståndet till behag, skiljde sig vid hela den gamla uppsättningen. Då nemligen Konungens rådgifvare under de första tre till fyra åren oaflåtligt arbetade hvar i sitt fack på samhällsförbättringarnes vidsträckta fält och äfven lyckades att, såsom vi i det föregående af denna uppsats ådagalagt, der: inhösta åtminstone någon fruktbärande skörd, så förhöll sig ministeren Sparre helt och hållet passiv, brydde sig om ingenting och lät (med undantag för sjöförsvarsoch finansdepartementen) allt ligga nere, som ej var oundvikligt för dagen, snart sagdt för ögonblicket; då konung Oscars första rådgifvare under friherre Nordenfalks ledning utgjorde en konstitutionel styrelse, hvars ord och opinion både betydde något och visste att göra sig gällande, tvärt emot hofvets önskan och sympatier; så bildade sig, mindre märkbart under grefve Posse, men sedermera alldeles påfallande under grefve Sparre, dels ett slags förtrognare kamarilla inom sjelfva ministeren dels ett sidoinflytande, som en och annan gång hotat att växa sjelfva konungamakten öfver hufvudet. Härigenom måste hvarje skymt af konstitutionel princip småningom försvinna och kronans rådgifvare komma att anses, efter hvad vi förut betecknat dem, endast såsom ett slags för ärendenas gång och expedition nödvändiga skrifvarebiträden, hvilkas råd man väl måste underkasta sig att höra och inhemta, men dem man ingalunda anser sig förbunden att följa, såvida nemligen de icke äro eller blifva jemkade och affattade i öfverensstämmelse antingen med den norörliga vilja som utgör allenastyrandets spets, eller med ett här möjligen ännu mäktigare inflytande. Emellertid funnos ännu, då riksdagen år 1850 öppnades, vissa konstitutionela elementer inom rådkammaren, hvilka lågo i vägen för ett helt och hållet uteslutande allenaregemente, och vissa liberala tendenser, som icke ville gå in på att vända tillbaka i stället att gå framåt. Äfven dessa borde fördenskull undanrödjas och blefvo det äfven, dels under, de!s omedelbart efter 1850 års riksdag. Men innan vi begifva oss till denna riksdsg och dess fysionomi, anhålla vi att i ett sammanhang jä kasta en blick på den lifsfråga, som utgjorde den Sparreska ministerens program och åt hvilken den således borde anses skyldig att framför allt annat egna sin omsorg — vi mena representationsfrågan. (STEIN