Aftonbladet – 4 mars 1854, sida 2

Norrtelge. Presidenten skickade ett ilbud till kyrkoherden derstädes, med underrättelse härom, jemte tillsägelse att i full skrud mottaga prinsen vid kyrkporten och der helsa honom med ett lämpligt tal, så mycket som möjligt doftande af undersåtliga rökelser. Denna underrättelse kom som ett dunderslag öfver den arma presten, der han i god ro satt och förtärde sin aftonmåltid, för att sedan i allsköns lugn få komma i sin säng. — Herre min Gud! — skrek han, sedan han läst presidentens bref, -— Hans nåd på Finstad skrifver mig till, att hans kongl. höghet arfprinsen i morgon kommer hit till kyrkan och att jag skall hålla tal. Nu blef en förfärlig uppståndelse. Hustru, barn, adjunkt — alla talade på en gång — ingen lyssnade på den andre, till dess slutligen prestfar sjelf med några kraftiga ord lyckades stäfja oväsendet och påbjuda tyst-. nad. Han omläste ännu en gång Lejonmarks bref, hvarunder hans uppsyn än mörknade, än klarnade. — Hur dj...... vill presidenten att jag skall få in — här tvärtystnade han och kastade häpna blickar omkring sig. Han hade varit nära att förråda sig. Lejonmark hade nemligen i brefvet förslagsvis uppgifvit hufvudmomenterna 1 talet och alla de granna namn och egenskaper, som borde tilläggas prinsen. Andtligen såg sig kyrkoherden ensam i sitt arbetsrum framför skrifbordet. — Hur fannomen, — Gud förlåte mig mina synder, skall jag få in allt det här rabblet på en qvartlapp, jag som är van att utlägga mitt ämne på tre ark? Öch att mottaga undervisning ef en lekman, huru ett tal bör författas, ämnadt att hållas i en kyrka! Det är dock nog förödmjukande. Men får gå för den här gången. I detta ögonblick omvreds nyckeln i låset, ett qvinnohufvud, prydt med bindmössa af storrosigt kattun, blef synligt. Det var fru pastorskan. — Hvad vill du, Sara? — sade presten buttert. — Kära min gubbe, jag ämnade fråga dig hvad du tänkte ta för ingängsspråk till talet? — Ingångsspråk? Det är väl ingen predikan heller, utan det är ett tal, som skall hållas för arfprinsen, den regerande drottningens gemål. — Ja, det är ju detsamma som om han vore kung sjelf, ty när han kommer in till drottningen kan man väl förstå hur det går... Men skall det då icke vara ingångsspråk och betraktelse? :