Aftonbladet – 4 mars 1854, sida 2

En -händelse, som på nyåret efter riksdagen (Febr. 1849) inträffade, och som i flera hänseenden kunde anses som en förlust för administrationen, var statsrådet Ehrenstams död efter en långvarig och tärande sjukdom. Under sin korta förvaltning af sjöförsvarsdepartementet hade denne utmärkte embetsman gjort mer än hans företrädare måhända på 20 är, med hänsigt att bringa ordning och drift i denna gren af förvaltningen. Han var likväl, som bekant, företrädesvis en vän af den s. k. stora flottan och understöddes i denna riktning af de starka sympatierna hos den unga furste, som egnat sig åt sjöyrket, och ända från sin första utflygt ur hemmet, på de beqväma och eleganta örlogsfartygen haft den så angenäma och för ynglingen retande sysselsättning, som erbjudes af en sjöexpedition för nöjets skull. När således fråga efter hr Ehrenstams frånfälle uppstod om hans efterträdare, var striden ganska allvarsam emellan hofvet och de liberala ledamöterna i konseljen. Det förra önskade antingen amiral Krusenstjerna eller nuvarande statsrådet Ulner, hvilka bekände sig till Prins Oscars åsigter; de sednare fordrade f. d. premierlöjtnanten grefve B. von Platen, som hyllade företrädet af ett mindre kostsamt kustförsvar medelst en fullständig skärgördsflotta jemte ångbåtar och en seglande flotta utan linieskepp, samt egde ett stort anseende 1 sin enskilda ställning och politisk betydenhet såsom en under flera riksdagar verksam och aktad, frisinnad ledamot af representationen. Efter trenne månaders negociationer, lyckades det verkligen äfven att i slutet af April 1849 bereda hr grefve von Platen en plats i ministeren, hvilket man den tiden berättade stå i ej så obetydligt sammanhang med ministerens koncession till utnämning utur lifgardet till häst och hofkretsen af en Jlandshöfding i Stockholms län efter den af Kongl. Maj:t i Mars s. å. entledigade grefve C. F. Horn, en utnämning som i början lärer mött ett enhälligt motstånd. Grefve von Platens inträde i konseljen borde, som man hoppades, bereda något mera konsistens åt den liberala sidan. Sådant förmärktes likväl föga. Den nye sjöministern egnade sig nästan uteslutande åt sitt fack, och lyckades äfven att grundlägga ett lefvande intresse för sjövapnet och ett erkännande af vår flottas stora vigt äfven för handeln och industrien. Detta qvarstår alltid, äfven sedan hans militäriska plan till det egentliga sjöförsvaret blifvit öfvergifven. Inom justitiedepartementet gjordes platt ingenting eller åtminstone så godt som intet, ty att befordra till verkställighet ständernas beslut, angående upphörande af lagmansoch kämnärsrätterna samt af bergsdomstolarnes domsrätt, får väl knappt räknas hr justitieministern till förtjenst, då denna reform blifvit så ofta af Rikets Ständer begärd; än mindre lärer hr justitieministern kunna åberopa sig till loford uttfärdandet af några Rikets Ständers beslut angående några underordnade reglementariska lagstadganden. Deremot blefvo andra af Rikets Ständer vid den nästförflutna riksdagen föreslagna lagförändringar, hvaribland ett par ganska vigtiga, t. ex. angående ny inteckningslag, angående utvidgad testamentsfrihet efter stadsrätt, af K. Maj: afslagne, och i afseende på de hvilande förslagen till brottmälslag, civillag, kyrkolag, sjölag, den så mycket af behofvet påkallade lagen eller reglementet för fångvården, ordnandet af våra unionela förhållanden med Norge m. m., förmärktes en fullkomlig likgiltighet, ja ända till glömska af att de ens funnos till. Inom då varande statsrådet Genbergs departement blef det visserligen möjligt att tillvägabringa det bekanta så kallade cirkuläret af den 6 Juli 1849 till konsistorierna, med vissa grunder för den af rikets ständer gillade reg-. leringen af elementarläroverken ; men dels var, som väl är kändt, detta cirkulär i hög grad ofullständigt, dels vakades öfver verkställigheten deraf så lamt och kraf löst, att det är mycken fråga om, huruvida det icke snarare skadat än gagnat reformens sak, och gifvit vapen i händerna på dess vutståndare, i följd af den olikhet, att ej si ning, som sedermera uppstått inom läroverket. Detta är emellertid, oss veterligen, det enda politiska minne af hr Genbergs verksanihet såsom minister, såvida man icke vill räkna dit den famösa propositionen om ho.p talsväsendets ordnande, hvilken gaf ännu mer stabilitet åt den gamla eländiga organisationen af hospitalernas styrelse genom serafimerordensgillet, och aflägsnade, i stället för att närma oss till en enklare och mera ändamålsenlig. Inom inrikesdepartementet eller hr Fåhrei, har man under mellantiden till riksdagen hufvudsakligen att anteckna åtskilliga, i förening med ecklesiastikdepartementet gjorda, mer eller mindre abderistiska anordningar mot koleran. Det under hr Fåhrei kontrasignation utfärdade, af rikets ständer fattade beslutet om upphörande af,skyldigheten för hemmansegare ) inom Bergslagen att till hyttelaget hembjuda kol,, äfvensom en af rikets ständer jemvil begärd förändring i stängselförordningen,, åsyftande att legalisera öfverenskommelser att ej upprätta stängsel, innefattade endast verk-: ställighetsåtgärder. Då deremot hr Fåhreus skulle försöka sig på egen hand, såsom t. ex. i den nya stadgan om fjerdingsmän,, eller författningen angående passagerareångfartygs . byggnad och utrustning, m. m.. råkade han