Aftonbladet – 28 februari 1854, sida 2

-. -. fm träda i spetsen för expeditionen. Man talar äfven om en förstärkning af romerska ockupationsarmåen. Ambassadören i Petersburg, general Castelbajac, lärer den 19 dennes ha återkommit till Paris. En korrespondent från Paris beskrifver på följande sätt öfverlemnandet af Napoleons bref till czar Nikolaus: Franska kejsarens bref ankom till Petersburg d. 6. under loppet af dagen. Hr de Castelbajac lät genast underrätta hr de Nesselrode, att han hade att öfverlemna ett bref från fransmännens kejsare till czaren. Det synes vara bruket i S:t Petersburg att aldrig afhandla affärer med kejsaren af Ryssland efter kl. 4. Ickedestomindre och undantagsvis, samt oaktadt czaren led mycket af ett giktanfall som hindrade honom att gå, underrättades general Castelbajac att han kunde infinna sig i palatset redan samma afton. Hr de Castelbajac öfverlemnade således sitt bref redan den 6 dennes om aftonen. Czaren syntes smärtsamt upprörd vid läsningen deraf. Han uttalade med låg röst några ord på ryska språket, hvilka hr de Castelbajac naturligtvis ej kunde förstå, men inom få ögonblick hade han återtagit sitt vanliga lugn och yttrade att han inom få dagar skulle afgifva sitt svar., . Samme korrespondent vill veta att expeditionskåren till Orienten kommer att uppbringas ända till åttatiotusen man. Furstinnan Lieven skall ha fått befallning att lemna Paris. Alla ryssar afresa likaledes. Blott ett ringa antal undantag omförmäles. Flera damer hade hoppats kunna ställa sig under grekiska ambassadörens skydd; men deta lärer ha mött åtskilliga svårigheter, enär dennes Sö i Paris under förhandenvarande förhållarden blir ytterst granrlaga och lika brydsam söm hans suveräns, hvilken ej är herre öfver sina undersåter. Han har allt skäl att vidtaga sina mått och steg; Greklands odisciplinerade folkskaror skola innan kort börja föröfva fiendtliga handlingar, drifne, en del af religiös patriotism, andra af plundringslystnad. Ett rykte var gängse i Paris att franska sändebudet i Konstantinopel, general BaraguaydHilliers, skulle komma att återkallas. Anledningen till detta rykte synes ligga i några stridigheter som man påstår skola ha uppstått mellan franska och engelska sändebuden å ena sidan och de respektive amiralerna å den andra. Underrättelser från Algier af den 15 dennes bekräfta icke den från Brest afgångna oceaneskaderns genom en telegrafdepesch omförmälda ankomst till Algier. Sedan äfven de som hitintills med den största ihärdighet vidhållit tron på freden måst numera inse att allt hopp är ute, hafva kurserna på statspapper fallit högst betydligt på Pariserbörsen. Sednaste noteringen är af den 21 dennes, då kursen var på 4, 4 95.40; och på 3 4 66.33. Lysande baler och fester aflösa hvarandra oupphörligt i Paris. Den 18 var stor maskeradbal i Tuilerierna, och dylika väntades hos prins Napoleon och prinsessan Mathilde. Den 21 skulle staden Paris gifva en stor bal i Hotel de Ville. En ny Opera af Meyerbeer, Nordstjernan, har i dessa dagar i Paris gått öfver scenen och vunnit lysande framgång. Eduard Bertin, en broder till den aflidne Armand Bertin, har öfvertagit ledningen af Journal des Debats. Den feta oxen för innevarande år har ankommit till Paris. Slagtarne skola ha gifvit honom namnet Menschikoff. ENGLAND. Intresset af parlamentsförhandlingarne koncentrerar sig denna gång uteslutande kring underhusdebatten den 17 dennes, föranledd af Layards interpellation i orientaliska frågan, hvarpå lord Russell, under husets entusiastiska bifall, svarade med en anklagelse mot; Ryssland, sådan den ännu icke blifvit hörd. Vi skola nu i korthet redogöra för denna märkliga debatt, förbehållande oss att återkomma till lord Russells yttrande. Layard uppsteg först, och tillräknande regeringens ytterliga tystlåtenhet den upprörda sinnesstämning ech den stora osäkerhet som rädde i landet, hoppades han att denna osäkerhet nn skulle blifva undanröjd, oeh ljus spridas både öfver regeringens förflutna handlingar och dess afsigter för framtiden. Han hade alltid trott, och isynnerhet efter genomläsning af de diplomatiska akterna, att om regeringen handlat mera öppet och bestämdt, hade ställningen varit betydligt bättre. Genom uppläsande af åtskilliga noter sökte han visa att regeringen varit kortsynt och lättrogen. Han citerade uttryck ur de ryska noterna, hvari lord Aberdeen lofordas och tackas för den vackra rol han spelat. Han anmärkte att ingen formlig protest blifvit inlagd mot Donaufurstendömenas ockupation, och anmärkte i afseende på Wienernoten, att, det först var grefve Nesselrodes uppriktiga manifest, som lärde ministrarne att genomskåda dess verkliga mening och hindrade fullbordandet af en gräslig orättvisa. Hvad 1 ottorna angick, fann han att Frankrike i hvarje steg tagit initiativet, och att dess regering så godt som haft England i släptåg. Blodbadet vid Sinope fordrade fullständigare förklaring; af de offentliggjorda depescherna syntes att amiralerna hade kunnat hindra det, ja att turkarne sjelfve hade kunnat förekomma det, om ej de vacklande och fega instruktionerna från England varit. Då nu ministrarne hade fällt sin egen dom, frågade han hvad de ernade göra för framtiden. Han slöt af deras språk att de ännu voro böjda för underhandlingar, på grunden af status quo ante bellum; detta vore emellertid att uppoffra Turkiets oberoende och på samma gång Englands intressen och ära. Turkiet vore väl värdt att försvaras då turkarne mera utvecklat sig på 15 år än ryssarne på 150, och turkiska riket hastigt gätt framåt i välstånd, handel, liberala styrelsegrundsatser, folkets upplysning och allt annat sem ger styrka åt ett samhälle. Slutligen uppfordrade han regeringen att göra sin skyldighet, och var viss om att engelska8folket skulle göra sin. Sir J. Graham ville icke vädja till husets öfverseende, utan till dess vishet och rättvisa. Regeringens första pligt vär att bibehålla freden, så länge det var förenligt medålandets ära, och detta hade den gjort intill närvarande ögonblick. Uppräknande de särskilda anklagelserna mot regeringen, att den alltför blindt förlitat sig på ryska försäkringar, anmärkte han att Ryssland hade varit en gammal och trogen bundsförvandt till England, och misstron fattade ej lätt rot i ädla sinnen. Han jemförde amiralernes instruktioner med händelserna som egt rum, och anmärkte i afseende på Sinope, att ingen mer än de turkiska embetsmännen visste, huru skamligt uselt Sinopes kustförsvar var inrättadt. Han sökte visa att regeringen utvecklat fullt ut så mycken kraft och bestämdhet som sakernas läge fordrade, eller som var förenligt med deras hopp om krigets afvändande. De hade gjort detta flera månader, hvilket ej var någon obetydlighet. De hade befästat enigheten med Frankrike, och erhållit Österrikes och Preussens samtycke till en sådan tolkning af de gamla fördragen som kunde try de England och Frankbåda voro öfverens om