Aftonbladet – 28 februari 1854, sida 2

mot czaren skulle hafva hejdat denne. För närvarande var det deras förvämsta pligt att visa att engelska folket är enigt och har allvare med sig; att sedan det ej sparat några bemödanden att bibehålla freden, skall det möta krigets vexlingar med motsvarande kraft. Han visade derpä vigten för England att upprätthälla Turkiets oberoende, skildrade Rysslands barbari, och sade att tidpunkten ej vore lämplig att söka sak med den gamla diplomatien; men han uppfordrade ministeren att klart och bestämdt framställa hvad den ernade att göra. Lord J. Russell svarade på denna appell och tog sig deraf anledning att anmärka huru inkonseqventa anklagelserna mot regeringen varit. Fan genomgick de särskxilda perioderna af frågan och gisslade på det strängaste Rysslands förfirande. Hela denna styrelses handlingssätt var bedrägligt (deceptive) från början till slut, var svek och bedrägeri mot detta rikes styrelse (lifliga bravorop). Men medan vi lyssnade till Rysslands försäkringar voro vi ej blinda för möjligheten att ryska regeringen ville bedraga oss., När ryssarne öfversvämmade Donauprovinserna, var lord Stratford den som rådde till att kriget ej genast proklamerades. Det fordrades tid, och Turkiet var ej rustadt till motstånd. Sedan flottorna närmat sig till Konstantinopel var det endast ombytet af franska sändebudet hos Porten, som fördröjde flottornas inlöpande i Svarta hafvet. Franska amiralen vägrade att ätlyda den afgående ministerns ordres. Hr de la Cours efterträdare hade i början en annan äsigt af saken, Detta var en olycka, men talaren trodde ej att ambassadörerne borde tadlas derföre att de ej insisterade på utförandet af de amiralerna delgifna ordres. Men nu skedde olyckan vid Sinope, som jag är viss måste hafva upprört hvarje mans känslor. Jag är alldeles förvänad öfver de lyckönskningar czaren fått emottaga af sina amiraler och oflicerare öfver denna affär. Att denna förstörelse och detta blodbad — 6 eller 7 linieskepp mot 6 eller 7 fregatter — att denna seger, utsträckt till det mest ohyggliga slagtande, (bifallsrop) hvari den öfverlägsna fienden ej visade ringaste ädelmod mot den underlägsna styrkan — att detta skulle blifva en källa till ära för Rysslands czar, en anledning för undersåtarne att frambära lyckönskningar till sin herre, det måste jag erkänna, uppfyller mig med förvåning och afsmak (disgust). Nu antog den förenade flottan en hållning, som var hardt nära krigsoperationer, och ingen kunde förundra sig öfver att czaren hemkallade sina sändebud. Talaren öfvergick derefter till underhandlingarne. AttRyssland först förkastade de fyra makternas förslag visade sett fullkomligt fördkt för Europas fred, ett totalt hån mot den allmänna meningen, — en fullständig förolämpning mot furstarne, hans gamla allierade. Kontrapropositionen från Ryssland innehöll alla dess gamla anspråk, med en ytterligare fordran på flyktingarnes utlemnande. Grefve Buol, som öfverlemnade den till Wienerkonferensen, förklarade öppet att han ej kunde förorda dess antagande. Hvad franska kejsarens egenhändiga bref till czaren angick, så innehöll det inga eftergifter, utan endast ett sista vädjande till czarens sunda förnuft. Ingen sannolikhet är för dess antagande. Hvad blir då följden? De båda vestra makterna hafva inga egennyttiga afsigter. De känna vigten sf att upprätthålla Turkiets oberoende, och det är deras pligt. Men daorac åliogande är ännu vidsträcktare — det r att upprätthålla Europas fred, som ryska ezaren lättsinnigt stört, och återkasta på fredsstörarens hufvud de följder han har, med sådana våldsbragder och, som jag tror, så ovisligen framkallats (högljudt bifall). Det är frågan om bibehållandet, ej blott af Turkiets men af de tyska makternas, af alla europeiska staters sjelfständighet. Österrike och Preussen hade befunnits rädda och tveksamma att häfda sitt oberoende af det ryska inflytandet, men Tyskland börjar omsider vakna till en känsla af sin värdighet, och om ej helt och hållet samverkande med oss, hafva de redan ädagalagt sina sympatier för oss och de skola använda allt sitt inflytande, och om nödvändigt, äfven sina vapen, för att hämma Rysslands eröfringsoch förstoringsbegär. England och Frankrike hafva nu föreslagit att Turkiet icke skall ingå på någon fred utan deras samtycke. Talaren uttryckte under högljudt bifall sitt erkännande af det öppua och redliga handlingssättet å frånska regeringens sida, som förtjente det mest obetingade förtroende. Slutligen talade han om, att kriget fordrar tre ting, tystlåtenhet, plananläggning och skyndsamhet, samt påminde om behofvet af förökade anslag, som han beräknade till 3 millioner . Skulle ezaren ge efter och uppfylla de vestra makternas Önskningar, skulle alla glädja sig; men om detta ej kan ske, om freden ej är längre förenlig med våra pligter mot England, mot Europa och mot verlden, — om Ryssland icke nöjer sig med mindre än eröfringen af hela Turkiet och besittningen :af sjelfva Konstantinopel, — om sådan är dess mening och dess afsigt; — då, säger jag, skola vi bemöda oss att gå i denna striden med ett modigt hjerta, och må Gud försvara den rättvisa saken (oerhördt bifall), och jag skall gerna bära min andel af börda och ansvarighet. (Stormande bifall). Efter detta märkliga tal, hvaraf isynnerhet med bifall mottogs den del som yppade tillvaron af ett offoch defensivfördrag med Frankrike, yrkades af hr Baillie att debatten skulle ajourneras, och lord J. Russell hoppades att huset skulle genast votera hvad som erfordrades till flottans manskaps förökning. Detta motsatte sig Disraeli, som yttrade att sedan ministerens handlingar en gång kommit under skärskådande, borde debatten fortsättas, men förklarade på samma gång att han derföre icke hade något emot beviljandet af de begärda anslagen. Lord J. Russell antog oppositionens fordran på debattens fortsättande, och densamma ajournerades till den följande måndagen. Den 20 förklarade lord Russell i underhuset på en fråga af Cobden, att icke någon ordres ännu var gifven om blokaden af de ryska hamnarne. Wilson förklarade att det utfärdade förbudet mot export af krigsförnödenheter (se nedanför) endast gällde Ryssland och hade sin grund deri, att en betydlig qvantitet krut nyss blifvit transito befordrad genom England tili fremmande länder. Derefter upptogs åter diskussionen angående Orientaliska frågan, hvarvid Cobden strängt kriticerade Russells ofvan anförda tal den 17, och påstod att lorden vädjat till passionerna och lemnat fakta ur sigte. Han antog att frågan från början endast rörde den heliga grafven, och beklagade att den genom de andra makternas inblandning fått en obehörig utsträckning med åtföljande blodsutgjutelse. Sedan Cobden slutat sitt tal, uppstego Manners, Drummond och Disraeli och angrepo regeringens politik. Sidney Herbert, Horsman och Palmerston, den sednare under entusiastiskt bifall, försvarade ministerens politik. Derefter förvandlade sig huset till generalkommitte, och förökningen af flottans manskap samt anslaget för dess utrustning beviljades. I Portsmouth arbetas dåg och natt, för att proviantera flottan för ett halft år; regerinens ångqvarnar och bagerier lemna dagligen 20,000 skålpund mjöl och 100,000 skeppsbröd; 100 oxar slagtas och insaltas i veckan. De för parlamentet framlagda staterna för armeen och flottan under nästa finansår uppgå tillsammans till omkring 17, millioner , md ment mar En I millianar Efverckridandea mm — AA m— HAR om oo