Aftonbladet – 27 februari 1854, sida 3

på hvarje lofligt sätt. Man säger att utvi gade rät tigheter skola lemnas endast ät de nu här boende el ler infödda judarne och att faran derigenom blir min. dre; men detta är endast ett svepskäl, ty så snar rättigheterna blifvit utvidgade skola vi erhälla en be tydlig tillökning af judar från andra länder. De ir min fullkomliga öfvertygelse, att de som ifra fö: utvidgade rättigheter ät judarne gjorde långt bättre. om de alls icke befattade sig härmed. Säsom förhål landet nu är, äro judarne i värt land lyckliga, välmäende, aktade och förtjena att vara det; icke heller iro de föremål för någon afund. Månne en lagstiftning som framkallat ett sädant förhållande förtjena: så mycken fördömelse? Vi kunde verklige : lyckönska oss, om alla lagstiftningsätgärder framkallade så lyckliga resultater. Mera förundrar det mig, att man icke fästat uppmärksamhet på vigten af att tillz0d0 öra judarnes andliga krafter mera, än som nu sker. Utan olägenhet för samhället skulle de i intellektuellt hänseenide rikare begäfvade bland judarne kunna bekläda ätskilliga befattningar, säsom läkare, professorer och lärare inom de verldsliga fakulteterna, vid kongl. akademien för de fria konsterna samt an dra praktiska tillämpningsläroverk o. s. v. Jag önskar icke att ett förslag väckes härom, men om ett sådant framkomme skulle jag icke hysa nägra betänkligheter för att bifalla detsamma. Hvad ur skottet i detta betänkande föreslagit synes visserligen i sig sjelf vara ganska oskyldigt, men jag mäste dock rösta för afslag, emedan det innehäller ett steg framåt på en bana, som jag önskar att vi aldrig mätte beträda. Bärig Grefve Posse, G.: Jag h d religiositeten skulle v större och bättre rotfästad J på landsbygden än Ystäderna. Utskottet synes vara f den meningen, att förhällandet är tvärtom. Efter att först ha ordat om te stora olägenheter och vädor i religiöst hänseende, som skulle uppstå deraf, att de här vistande mosaiske trosbekännarne komme i en närmare beröring med svensi:a folket samt framställt nödvändigheten deraf, att så vida kristendom och kristligt lif böra bibehällas orubhade i sin enhet inom svenska nationen, man framföraltt måste akta sig att at elementer, som äro mot kristendomen stridande, inrymma ett förderfligt infiytandem — kommer ut skottet till den konklusionen, att judarne böra få bosätta sig i de rikets stapelstäder, som bga öfver 4000 invänare. Häraf synes otvifvelaktigt följa, att utskottet anser kristendomen vara särdeles lervande och stark i stapelstäderna. Man har eljest, tufven vid riksdagarne, hört talas ätskilligt derom, att vet icke står så alldeles hugneligt till med religiositev och sedlighet i de stora städerna. Den som vill göra sina :der gällande har alltid lättare att vinna detta syftenäl i de stora städerna, derifräån de sprida sig öfveilandet. Hittills hade jag också alltid ansett det vara af nytta för landet att kapitaler der samlades. Utskottet är af alldeles motsatt mening. Det menar, att om juden också i åtskilliga hänseenden kan befordra landets väl, så betraktar han dock detta land säsom ett fremlingsland och förskaffar sig så mycket som möjligt af de fremmandes godss, hvarför tet skulle vara för landsbygden ganska skadligt äfven i ekonomiskt hänseende, om judarne finge frit och obehindradt derstädes bosätta sig... Om de säd lunda till förfång för fremlingslandet sammanskrapaj egodelar, om -de. kapitaler de samla lända till landets) ekonomiska skada, hvarthän föra de dem då, hvarkt Iraga de det fremmande godset ? Mähända finnd:s let nägonstädes i Palestina nägon hemlig skattkayn nare, der de förvärfvade kapitalerna gömm: letta skulle ju vara i hög grad enfaldigt och ännu har man aldrig hbeskyllt judarn lumheten att läta kapitaler ligga oröriär bar hittills helt oskyldigt trott, att judarnes befordrade industriens utveckling, att de r liflig omsättning gäfve sysselsättning, arbetsförtjenst ;ch uppehälle ät mängtusenden.. I sista styckev af sin motivering har utskottet gripit till den profetiska sonen: Utskottet har icke förglömt, att motsatsen mellan kristna och judar en gång skall upphäfvas och ut derföre intet kristet land bör alldeles stöta dem från sig; — och det är i anledning häraf och för it icke sätta sig emot Guds plan med detta folk, som utskottet vill tillåta judarne att få bosätta sig i Kalmar, Malmö och ett par and:a städer. De stä-å ler, der judarne, enligt utskottets förmenande, äro skadliga, skola icke blott vara stapelstäder, utan ha öfver 4000 invänare; om mu koleran utbryter i en sådan stad och decimerar invänarne, så att antalet understiger den af utskottet bestämda gränsen, s: skulle förmodligen de der bosatta judarne äter ut flytta. För min del instämmer jag i det förslag br Silfverstolpe framställt i sin reservation mot detta underliga betänkande. Jag kan icke fatta att de rin gaste vädor kunna uppstå genom en liberalitet i detta hänseende. De 1100 mosaiske trosbekännare, som här innas, bli hvarken mer eller mindre än 1100, om de erhälla tillstånd att sprida sig mera i landet. Så länge mar instänger judarne i nägra få stora handelsstäder, tvingar man dem att uteslutande sysselsätta sig med handel: låter man dem komma ut i landet med sina kapitaler och sin företagsamhet kunna de blifva af sto: sytta för särskilda orter och derigenom äfven för det hela. De som tala om faror häraf för folkets reli sion, synas förutsätta att det står ofantligt slätt till med kristendomen i vårt land. Jag har högre tankar om folkets religiositet och kristendomens inneboende segerrika kraft, än att omflyttningen af ett tusenta! fremmande trosbekännare skulle på densamma kunna utöfva nägot menligt inflytande. Den föregående talaren har sagt, att det var 1848 som ät judarne i Pyskland gaf medborgerliga rättigheter och att ju darne det året deltogo i de revolutionära rörelserna i Tyskland, men ått deremot i England emancipatioven skett i lugn och så småningom: Hvad skall slutsatsen af en sådan sammanställning blifva ? Då br grefven icke vill att vi skola följa Englands exempel, synes han föredraga att vi skola vänta på de revolutionära rörelserna, på det judarne, såsom beröfvade en del menskliga och medborgerliga rättigheter, då må ega full anledning att sluta sig till de missaöjda. Samme talare har lemnat en särdeles locsande beskrifning på judarnes lysande och lyckliga ställning. Befinna de sig verkligen i ett sådant Et lorade, och är deras nuvarande författning orsaken lertill, då vore ju skäl att byta med dem; då är det cke mer än billigt att äfven vi kristne mätte få lenna författning, så att vi må komma att dela de ler herrligheterna. Frih. Cederström, R.: I betraktande af de skäl ut skottet anfört och med fästadt afseende på det heIrande uppförande, för hvilket härvarande mosaiska rosbekännare blifvit af åtskilliga auktoriteter vitsorlade, hade jag ämnat tillstyrka bifall till utskottets förslag med nägra smärre förändringar, säsom att t. x, i stället för bestämmelsen om 4000 invänare hade satts några vissa klasser af städer och derjeimte det tadgande tillfogats, att judarne skulle ha skyldighet utt i hvarje sådän stad upprätta en synagoga. Men lå jag af borgarständ ts redan fattade beslut och af liskussionen här finner att man ä andra sidan vill gå nycket längre i sina fordringar, och j g deraf kan luta att medelvägens förfäktare nu såsom alltid skulle komma att pressas mellan sköldarne, så har jag i tället bestämt mig för att såsom tillförene sluta mig ill dem, som bekämpa all förändring uti judarnes tällning i vårt land. Den äsigten är oc-så mera naionell, mera svensk, då den andra deremot är mera ;ösmopolitisk. Hvad som gör det omöjligt att juarne kunna införlifvas med något annat folk, är icke leras nationalitet ensam eller deras religion ensam, itan båda tillsammans och isynnerhet det innerliga ambandet mellan bäda. Deras: religion tillhör serkildt deras stam, och så länge de bevara denna reigion, bevara de ocksä prägeln af sin nationalitet. örst då de öfvergå till en annan religion och säanda genom giftermäl befrynda sig med andra folk, ortfaller detta sega nationella drag, under det afomman dock bibehäller flera af de verkligen värdeika egenskaper af flit, ordningssinne och sparsamet som utmärka judastammen. .-— Då de mosaiske rosbekännarne i riket år 1847 ingingo med en petion om utvidgade rättigheter, inhemtade regeringen alltid hittills trott, att