Aftonbladet – 27 februari 1854, sida 3

Ridderskapet och Adeln. Aftonplenum den 23 Februari. ij Debatten i Judefrågan. Grefve Liljencrantz: Jag börjar med att förklara, att jag allsicke känner någon särskild ovilja mot judarne; jag har ofta kommit i beröring med personer af den mosaiska trosbekännelsen och aldrig haft anledning att öfver dem beklaga mig; tvärtom aktar jag judastammen säsom ett slägte, begåfvadt med stora företräden. och föremål för höga löften. Men icke destomindre, eller kanske rättare just derföre, motsätter jag mig all utvidgning af deras rättigheter i värt land. Utskottet har i sitt betänkande vidrört de skäl som ur religiös synpunkt tala emot en sädan utvidgning, men dervid förgätit det vigtigaste bland alla motiverna, hvad som förnämligast förmått och förmär mig att uppträda såsom motständare mot dessa Skade rättigheter, nemligen den dom, som den Allsmäktige sjelf uttalat öfver detta folk. Så har Herren förkunnat genom Jeremias i dennes profetias 29 kap. 18 vers: Jag skall förfölja dem med svärd, hunger och pestilentia och skall icke låta dem blifva uti något rike på jorden, så att de skola varda till bannor, till under, till hån och spott ibland alla folk, dit jag dem utdrifvandes varder.s Sä heter det äfven hos Lucas, i 21 kap. 24 versen: Och de skola falla för svärdsegg och fångne bortförde vara till allehanda folk; och Jerusalem skall förtrampadt varda af hedningar, tilldess hedningarnes tid fullkomnad varder. Judarne skola således, enligt Guds profetia och bestämmelse, vara i fångenskap tills deras förlossningsdag randas. Att vilja omvända detta förhällande är att vilja motverka den Allsnäktiges plan och bestämmelse. Judarne äro och ha alltid förblifvit fremlingar i de länder der de bosatt sig; derom eger man aderton hundra års erfarenhet. Friherre Raab har i sin reservation upplyst, att judarnes emancipation i Frankrike daterar sig från 1789. Jag tackar för denna erinran: både tid och folk äro särdeles lyckligt valda för att tjena såsom föredömen. Det var sålunda i det adertonde seklets frivola Frankrike man först företog sig att emancipera judarne, och det vid en tidpunkt då det hela befann sig i ett upplösningstillstånd, som ledde derhän att man ett par ir sednare dekreterade: det finnes ingen Gud. Om kristendomen är lefvande hos en nation, sä kan den .cke äflas att på sig inympa detta främmande folk; och om judarne sjelfva hade en sann tro, skulle de icke heller önska att ingå förening med andra folk. De tro, oaktadt detta sitt naturliga främlingsskap på hela jorden, icke bortglömda af Gud. Intet folk i verlden har blifvit så rikligen utstyrdt med förvärfningsförnåga och med denna verldens timliga häfvor; de ha sålunda allt skäl att vara belåtna, då de fått all: wvad de i alla tider egentligen sträfvat efter. — Lemvar man de religiösa motiverna ur sigte och betrakar saken mera ur borger.ig standpunkt, så framstår senast den frågan: kunna judarne införlifvas med vägot annat folk? Då medborgerliga rättigheter medlelas åt en fremling, så förutsättes alltid att han kall sammansmälta med det folk som upptagit hoom; att sädant icke sker i afseende på judarne ligser klart för våra ögon. Om vi nu skulle säga till