Aftonbladet – 27 februari 1854, sida 3

alPer pa FULLUCOIS UTLI,g AIVUTTCDOR TAMUGSL GT VÄVIeR VALT elI stafvade medgifvanden skulle kunna ifrågakomma, inI samt faran att en återremiss kunde tydas sisom en art I eftergift åt dessa fordringar, som förmår mig at, ehuru jeI med verklig smärta, yrka afslag på betänkanlet.i et Grefve Löwenhjelm. Min äsigt i denna föga är ör I redan känd från föregående riksdag. Jag efattar e, I mig icke med dylika religiösa motiver som tem util) skottet uppställt; de synas mig allsicke höra hit; det äJ är blott ur politiska skäl som jag bestrider utvidgning er J af judarnes rättigheter. Denna åsigt beror icke på ftI aägon slags antipati; tvärtom villjag gerna vara den ar I jörste att vitsorda de flera utmärkta egenskaper som ka I de mosaiske trosbekännarne i vårt land ådagalagt. k-I Men de äro dock och förblifva oss främmamde ; de an I kunna aldrig bli fullt medborgare och det är ej rätt 1fatt i samhälslifvet vilja införa så fremmande och w oförenliga elementer. 1) Hr Dalman, W. F.: vJag hade tillämnat en genom ne å förd granskning af utskottets vidunderliga betänkande, e, I men är dervid hufvudsakligen förekommen af en förea, I gående talare, hr grefve Posse, som på ett så högst nträffande sätt, ehuru an form än jag ännat, nÅ uppställt sin kritik ig vill likväl upptaga ett yttjag anser vara de: kanske illa. Sedan nemligen utskottt :skriftt rande af utsko v itania öfver judarne, säsom hade. wut1 varit att bevisa att detta slägte Isorcle ;k F helt itrotas frän jorden, och såsom argiiit I ment dv: t ett slags teologisk dedukttion, hör s.å utskottet iv dadt kommit till den mot prismisserna helt let stridande konklusiomen, att tt I man ändå borde snågot för det judiska folket. a I Detta språng har gatt till på det sätt att utskottet a I förklarat sig icke hafva kunnat glömma, diet judaryr Å onas nuvarande motsats emot kristendomen en gärig yr I senligt skriftens utsago skall öfvervinnas, och att i1je I stet kristet land derföre bör alldeles stöta dem ifrån n I sig eller sätta sig emot Guds plan med detta folk , )t hvarifrån utskottet sedan leder sig ti!l det lilla obeh I c.dliga medgifvandet, som af utskottet tillstyrkes, n fatt nemligen -de mä få rätt att bosätta sig i stapeltt städer, som hafva minst 400 invånare. Men om verkligen Guds plan med detta folk är att de skola t f omvända sig till kristendomen, och denna plan beforodras derigenom att de kristna icke stöta dem ifrån 0 å sig eller sätta sig emot den gudomliga planen, så tmätte det väl vara en kristelig pligt att gifva judarne h Å så mycket frihet som möjligt och närma sig till dem a lså mycket som möjligt, för att Guds plan må blifwa e I desto skyndsammare fullbordad genom kristendomens b I seger öfver judendomen. Men deremot vill man göra allt för att fördröja och hindra utförandet af denna Guds plan. Jag frågar om detta är kristligtt eller religiöst eller presterligt — ty nägon annan ärn en prest kunde väl icke ha skrifvit ett så beskaffadt: intolerant Wetänkande ? Grefve Liljencrantz har ingåttt iett slags Cxeges af några bibelspråk ur profeten Jereemias och evangelisten Luevs. Jag betviflar dock att deenna grefvens tolkning är riv tig, och då jag förmodar aatt grefven icke är någon djupare exegeticus än jag, såå vägar jag bestrida et sådan uppfavtning som grefvens af cde citerade bibelspråken. Deremot erinrar jag mig, attt vär Herre Kristus sjelf, (hvars ord väl ändå gällde meer än både Jeremias och Lucas), uti allt predikade kärrlekens och försoningens lära; att han, såsom sjelf juade, bland detta folk framställde sin gudomliga läraa och berallde sina lärjungar aw gå ut för att lära allt folk, således bäde judar och heåningar. Jesus har sagt att en syndare, som sig omvänder, gör ora glädje i Himmelen än nig och nittio rättfärdiga, man kan deraf draga den slutsatsen att det väl i ; kan vara Herran behagligt, att någm lefde i j ,fangenskap eller afskiljdes från gemenskipen med visti församling, än mindre att detta trä fade den I 1, Herren sjelf, såsom menniska under sin vandring häPRks garden, tillhörde. Den ädle grefven har vidare sagt, att Jtedarna alltid komme att blifva främli gar bland andra nationer oci jeke kundieinympas på dessa. Möjligen kan man säga, att at-indar, som från främmande land inflytta; förblifva i viss invär främlingar; men detta gäller äfven om andrra utländaingär, såsöm engelsmän, fransmän, tyskar !c ; men let gäller ej för deras barn och efterkommande, och fråga är ju nu egentligen endast om utvidgade rätigheter för här infödda mosaiska trosbekämnare. I ifrigt är det ett eget argumentationssätt att, sedan man i 1800 år gjort allt möjligt för att göra det omöjligt för judarne att införlifva sig med och ina ympas på andra folk; sedan man förföljt och bespotsat dem och, säsom hr grefve Liljencrantz yttrade, hållt dem i fångenskap, sä åberopar man nu den derigenom vunna erfarenhet såsom bevis, att judarna icke kunna eller icke vilja sammansmälta 1ned andra folk! Men är väl sädant rimligt? Jag vill deremot endast åberopa den erfarenhet, som vunnits under de sista 50 a 60 ären sedan man börjat inrymma dernx ett slags jemlikhet med andra menniskor. .Jag vaädjar i detta hänseende till England, till Nordlamerika, ill Frankrike. I England har visserligen, ii följd af len stränga formalismen hos engelsmän ochi öfverhusets nej, en till parlamentsledamot vald judde nekats 2it fungera i parlamentet, emedan han ictke tilläts :flägga den föreskrifna eden, men detta himdrade hosom icke att väljas och beklädas med folketts förtroade. I Frankrice göres numera i medborgerligt hänseende ingen skillnad emellan jude och kristen, oeh jag erinrar mig att, då, för nägra år sedan, rcgerinsen från främmande länder infordrade upplysningar ingående judarnes förhållande, det besked erhölls från vår konsul i Paris att judarne der i landet både beiraktade sig sjelfva såsom fransmän och voro så af fransmännen ansedda. Hvad kan väl omsiider vara orsaken dertill att detta ämne vid hvarje rikssdag återsommer. Jag har i sex riksdagar haft ärann tillhöra let höglofl. ståndet och vid hvar och en :af dessa, jemte många aktade medlemmar af ridderstkapet och adeln, deltagit i striden för judarne, men icke Lar letta kunnat var för de här vistande några hundra indar, med hvilka väl ridderskapet och adeln har föga eller inga relationer. Det har varit för en grundsats skull, för rättvisans, civilisationens och miuskligheens grundsats, som bjuder att höja sig frår en förlom, förskrifvande sig från medeltidens nörker, att icke stöta ifrån sig en like, att ät den ent medborsaren såväl som åt den andre, utan afseente på sk ljiktigheten af hsns religiösa tro, lemna amiustone nenskliga rättigheter: och något mera begires icke m, då man endast fordrar rättigheten för våra imo saiska landsmän att bosätta sig och ärligen försörja sig hvar som helst. Ehuru jag således öuskar att jularne måtte inrymmas bosättningsrätt öfver allt i lanlet, och icke godkänner något af de deremot anförda skäl, vill jag likväl, för att vinna ett resultat, ätnöja nig med att för närvarande yrka bifall till br Suifrerstolpes reservation. Hr Silfverstolpe: Här är endast fräga derom, huruvida nan åt de i Sverge infödda mosaiske trosbekännare, som örut ha alldeles samma skyldigheter, äfven vill lemna rättigheter i största möjliga likhet med landets öfriga barn. Hvad utskottets motivering och nägot besynnerliga teologiska deduktioner angår, så vill jag endast anmärka att det finnes vissa saker och satser som utan våda kunna framkastas från kattedern och sälunda framkalla diskussion, men deremot. icke böra utkastas inför allmänheten i ett sådant dokwument som ett utskottsbetänkande. Så är t. ex. utskkottets påstående, att juden mäste förklara Den, frtån hvilken en kristen hemtar allt andeligt lif och alll salighet, ör en bedragace och att han i sjelfva verrket måste örkasta icke blott andra och tredje, utan äfven den örsta artikeln af vår troslira, i yttersta grad särande cke blott för de mosaiske trosbekännarne, wtan i hög rad vidrigt för min och säkert äfven för många and: a: änsla. Finnes det någon enda här, som med handen på jertat kan försäkra att det är hans allvarliga öfverygelse att judarne verkligen tro, att en Messias en gång kall komma och äterföra dem ti!l deras förlotvade 2:d? Och likväl är detta det enda egentliga skälet tt betrasta dem helt och hållet som fremlingar, att ske behandla dem såsom andra medborgare i amället. Man har talat åtskilligt om statsekonomiska käl och förekastat judarne, att de befatta sig med andel. Men hvarföre sysselsätta sig judarne utea