Aftonbladet – 25 februari 1854, sida 3

rit tecknade som följd af judarnes frigörelse, tröstlöst vore det för vår kyrka om den ej hvilade på säkrare grunder än att den sä lätt kunde rubbas. Taaren tror på kristendomens seger öfver judendomen, ej tvertom. Fråga är ej här om politiska blott civila rättighet r; gällde det politiska rättigheter kunde kyrkans anspråk komma i fräga. Bestämmelsen af ett visst antal innebyggare i de städer, som af mosaiske : trosbekännare skulle få bebos, ansåg talaren ej lämplig, då denna bestämning kunde blifva underkastad allt för stora tillfälliga förändringar, han ville heldre att de städer, der judar skulle hafva rätt att sig bosätta, måtte uppräknas. Med professor Carlson förenade sig prosten Holmberg. Komminister Beckman höll judefrägan för en riktig riksdagsanka, som gång efter gång äterkommer utan att komma längre för det. Judarne hafva förtjenster och fel liksom andra menniskor; de äro idoga, sparsamma, fridsammay sä att vär befolkning har mycket att lära af dem, isynnerhet i konsten att efter en iråkad bankrutt hastigt och lustigt äter komma i välstånd, i hvilken konst våra landsmän stä dem långt efter. En friherrlig reservant vid betänkandet har ordat mycket om huru judarne med befolkningen i andra länder sammansmält. Detta gär lättare för sig på andra håll, der juden t. ex. med sydlänningen har ett liknande karaktersdrag i religionskölden och indifferentismen, än här, hvarest, Gud bättre !-känslan för religionen ännu är varm. Med prosten Euren förenade sig för öfrigt talaren. Prosten Limnarson. Guds dom öfver Israel, att vara ett kring jorden irrande slägte, utgjorde grundtanken i talarens föredrag. De äro och måste vara fremlingar, men låtom oss bedja för dem. Domprosten Björling. Samhället och religionen stå i så oupplöslig förbindelse med hvarandra, att, om religionen saknas, samhället totalt sönderfaller. Om meningarne äro stridande då det är fråga om medgifvanden åt olika kristna konfessioner, mäste de blifva det än mer då det gäller skilnaden mellan judendomen och kristendomen. Att för det högvördiga ständet uppdraga denna skilnad kan ej vara nödigt, ehuru det synes ganska behöfligt för en talare (professor Lindgren), hvars dogmatiska räsonnemang förråder fullt ut lika mycken haltlöshet som den han vill tilllägga utskottets argumentation. En märkbar olikhet företer sig mellan den nuvarande judaismen och Gamla Testamentets judendom, som var en profetia om den kommande kristendomen. Den nuvarande judendomen, med full kännedom om Jesu redan i tiden skedda uppenbarelse, är numera ej en profetia om, utan en protest emot kristendomen, och hvilket förnekande, ju djupare juden är fattad af sin religiösa öfvertygelse, desto högljuddare skall uttala sig mot kristendomen och med bedrägeriets stämpel märka den till hvilken kristendomen ställer sitt hopp. Att juden aldrig kan blifva kosmopolit förhindrar honom hans religion, som, om den är varm, alltid skall låta honom känna en längtan efter sitt Canaan, der han tror sig få möta sin ännu väntade Messias. Att juden med denna tro, om han finge fritt blanda sig med landets befolkning, hvilken han med sin förvärfningsförmåga lätt skulle sätta i en till sig beroende ställning, ej annat än störande i både religiöst och ekonomiskt hänseende skulle inverka, kan ej falla sig svärt att förutse. — Talaren röstade för afslag ä betänkandet. Hofpredikanten Wensioe. Det gäller nu ej flere eller större kocessioner än dem lagstiftningeh allaredan tillåtit; det är nu blott fräga om borttagande af den föreskrifna anmälan, hvilket borttagande talaren ej trodde farligt. Talarens öfvertygelse vore dock att juden gedom förslagets antagande ej skulle blifva mera svensk medborgare än han redan är, liksom har aldrig kan blifva det verkligt förr än han sammansmälter med kristendomen. Utgängen af frägan är talaren temligen indifferent, dock önskar han ej större medgifvanden än dem betänkandet innehåller, och dem med förbehäll att judarne, hvarhelst de nedsätta sig, skola hafva en synagoga, på det folket må se att de ega en positiv religion. Doktor Gumelius. Detta ämne återkommer riksdag efter riksdag och skall alltid äterkomma tilldess frågan blir på ett för judarne lyckligt sätt löst. Skulle någon intressera sig för talarens åsigt, hänvisade han dem till föregående riksdagars förhandlingar. Här hafva varit hegagnade dogmatiska och historiska, men ej praktiska skäl; man har genom a priori uppgjorda vädor sökt komma till den öfvertygelsen att utvidgade rättigheter för judarne skulle vara vådliga utan att fästa sig vid huru de hitintills uppenbarat sig och deraf draga slutsats för framtiden. Uti detta slutledningssätt ligger en ej så liten orättvisa. När man ej kunnat få ihop nog fel på de svenska judarne har man tillgripit de förebräelser som kunna göras andra länders judiska befolkning, utan att taga i betraktande det förtryck desse lidit och hvilket vällat missförhällandet. Frem lingsskapet skall upphöra dä de ej ständigt utpekas som främlingar och de skola känna sig hemmastadda, dä de erhällit de förmåner, dem nu äro förnekade. Är det ej inskränkande för dem frägade talaren, att begära tillätelse att bosätta sig der fördel eller tycke bjuder dem det? Är det rättvist att så handla med ett folk, som delar värt bröd som skattar lika med oss till staten? Ehuru de förmäner talaren vill för. unna mosaiska trosbekännare ej uttömmas af utskotts betänkandet, bifaller han dock detsamma, inseende att nägot är bättre än intet. I Professor Lindgren uppträdde mot den hetsighet, med hvilken han af doktor Björling blifvit bemött, en hetsighet som förrädde mer än utskottsdeltagande för betänkandet, ja kunde gifva rum till förmodan af därad faderskärlek till detsamma. Någon betygsrätt öfver talarens dogmatiska insigter ansäg han domprosten Björling hvarken kompetent eller berättigad till och nägot så klumpigt som detta betänkande hade talaren aldrig sett. Huru kan man komma fram i en dylik akt med ett uttryck sädant som att kalla Christus för en bedragare! Kunde inte auktor få fat på nägot som på ett mera städadt sätt uttryckte hans tanke t. ex. förnekande af Christi identitet med Mesias? Om ståndet bifaller betänkandet sådant det nu befinnes, måste expeditionsutskottet begagna sig af deri befintlige uttryck i sitt förslag till underdånig skrifvelse, och att det ej kan gå an inser ståndet mer än väl. Talaren begärde derför äterremiss för att få en så pass hygglig redaktion af vetänkandet, att den kaa ingå i den underdåniga skrifvelsen. Domprosten Björling. Betänkandet sådant det befinnes är utskottets; det har tillkommit genom votering och det kan göra detsamma hvem som fört pen? nan. De öfrige talare som uppträdde hafva blifvit uppgifne och allt efter som de talade för eller emot, begagnade de sig af ofvan uppgifne skäl. Betän! kandet blef, som förut nämndt är, återremitteradt. — Bendeståndet. Plenum den 23 Februari kl. 6 e. m. Diskussionen om kredtivet. (Slut från gårlagsbl.) Derefter uppträdde Henrik Andersson från Örebra Ina LL ar a