Aftonbladet – 25 februari 1854, sida 3

hans fäders vagga och grat sta, och 1 Hoppet? per spektiv skäda sitt eget folk dit åter försatt. Sälunda kan juden aldrig med fosterlandskärlekens hela värmande kärlek omfatta detland han bebor, och ett skiljande mellan kyrka och samhälle, hvilka liksom art och själ sammanhänga med hvarandra, kan talaren ej gå in på. En talare har liknat judendomens förhållande till kristendomen vid ideens till verkligheten; på gamla Testamentets judendom kan denna liknelse passa in, ej på den nuvarande, hvilken, med kännedom af Christi menniskoblifvande, innebär en protest af kristendomen, en protest, som om den mer eller mindre högljudt uttalas alltid måste ligga på botten af judens hjerta, i fall det ej är smittadt bf den indifferentism, som är hufvuddraget af deras religiösa bekännelse, och ät hvilken liknöjdhet talaren ej känner sig hågad skänka full frihet. Det har talats om Norge och dess liberalitet mot judarne; de ega nu visserligen rätt att bosätta sig der, men den lagstiftning som rör dem, är dock så restringerad, att efter tillåtelsens datum blott 2:ne judar begagnat sig af densamma. Är det ej då mycket bättre att säga ett uppriktigt nej, än att på första raden varaså der liberal, men genast på den andra komma med ett inskränkande men och om. Doktor Säve ansåg, med underkännande af Held och Corvins åsigt af judarnes historiska betydelselös het, dem för det betydelsefullaste historiska folk, för upplysningens fackelbärare på jorden, ett folk, som under onämnbara förföljelser och lidanden med öd mjukt sinne dragit förtryckets ok, ett folk, som, likt Rehnströmmen, hvilken oblandadt utgjuter sitt vatten i hafvets sköte, utan att taga intryck af andras seder och bruk, varit sina fäders gudstjensttroget. Liksom fordom Leviterne, hafva de fätt bo i vissa städer, men talaren ville hafvå den frågan besvarad, hvilka vidare rättigheter man utan väda kunde förunna dem. Man har sagt att det ej vore rädligt att insläppa dem i de mindre städerna, hvars borgerskap skulle af dem undertryckas; någon fara dervid trodde talaren ej på; dock ville han hafva landsbygden undantagen, på det den må undgå beröringen af den flärd judarne alltid föra med sig. Ehuru judarne äro hatare af idololatri, ehuru de äro fredsamma lojala menniskor, tror dock talaren ej på något sammansmältande med det öfriga folket, sä länge de ej se eller vilja se solen på ljusa dagen; dessutom skulle deras religiösa seder och bruk, om ej störande, dock ej upplyftande inverka på den mindre upplysta befolkningen, som, utan att förstå den högre religiösa betydelsen, mest skulle fästa sig vid den yttre kulten. Det hoppet ville ej talaren hafva uppgifvet att evangelii löfte en dag skall gä i fullbordan äfven öfver Israels hus; till dess må vi, i öfverensstämmelse med vår kristliga pligt, utöfva medlareej domarehvärfvet på jorden, och att lossa på de politiska band som fjettra den judiska befolkningen i värt land är hvad detta medlarekall oss älägger. För att i detta fall komma till ett praktiskt resultat, föreslog talaren att judarnes bosättningsrätt må utsträckas till l:sta 2:dra och 3:dje klassens städer. Prosten Lindberg tyckte attutskottsbetänkandet vore bygdt på en differentialkalkyl, dä premisserna peka åt ett, konklusionen ät ett annat håll. Efter den porträttering af judendomen utskottet gjort kunde man tro sig hafva skäl frukta en jordbäfning för kristendomen. Detta oaktadt tillstyrker utskottet att judarne mä bosätta sig i de större städerne. Här har varit framställda verkliga och idylliska teckningar af prestens ansvarsfulla kall, huru han bör värda och upplysa sin församling, men talaren bad få fästa liten uppmärksamhet på den konseqvens som uttalade sig i betänkandet, der det heter att i städer som hafva 4,000 själar må judar bo, liksom det ej vore påtagligt att ju större antalet af bebyggare en stad och i följd deraf äfven dess underafdelning församlingea eger, desto mindre blir tillfället för själasörjaren att egna hvarje dess medlem en noggrann och behöflig vård; men utskottet anser kanske rätt att släppa in judarne i de stora hjor darne för att skona de smä. Vid förra riksdagen ordades inom detta högvördiga ständ vidt och bredt om det sedeförderf som skulle råda inom hufvudstaden. Talaren hörde dock ingen af Stockholms prester komma fram med det päståendet att grunden dertill kunde sökas hos judarne, som genom dåliga exempel skulle inverka på hufvudstadens befolkning ; hade det i stället kunnat framdragas, förmodar talaren att presterskapet ej skulle dragit under stolen med detsamma. Hvad det ekonomiska skälet beträffar har borgareständet, som bäst kan bedömma den saken, derå afgifvit det tillförlitligaste svaret. Då talaren känner kristendomens betydelse vill han ock tillämpa dess kärlek och ej låta Jesu förebråelse till judarne jag var hungrig och j gäfven mig icke att äta, jag var husvill och j herbergeraden mig icke, komma sig till last; röstar derföre för bifall till betänkandet, Hofpredikanten -Tegner trodde att man af judarne som proselytmakare ej hade något att frukta, det enda farliga af deras exempel vore den indifferentism som vidläder dem. Som husbönder och värdare af den hos dem tjenande kristna befolkningens bästa, bafva judarne alltid gjort sig förtjente af loford; fabriksfattighuset bär derom ett talande vittnesbörd. Ur ekonomisk synpunkt vore äfven ingenting att befara, enär judarne genom sin idoghet alltid för den inhemska befolkningen kunna framställas som ut märkta föredömen, och i den män de komma att ätnjuta dess rättigheter skall värt land ej förefalla dem som ett främlingeland utan som ett hemland, hvilket de skola visa lika mycken patriotism som trots nägon svensk. På jemlikbetens väg var det talarens tro och hopp att de ginast skulle sammansmälta med vär kyrka, och förenade sig talaren uti doktor Säves amendement. Doktor Broman. Öfver allt der frågan om judarnes emancipering förekommit har den väckt tvekan, hvilken har sin yttersta grund i den detia till andra folk vidlådande irreciprocitet, som för att bibehålla Abrahams säd ouppblandad aldrig till sig vill upp iaga andra i sitt sköte. De bibehålla sin Asiatiska prägel oförändrad och kunna således hvarhelst de än bo aldrig amalgamera sig med den ursprungliga befolkningen. De som tala för judarne glömma deras historiska betydelse och ait öfver dem hvilar der allsmägtiges domi som alltid ntill löftets fullbordan skall låta dem blifva ett irrande slägte. Se till måste man talaren ej känner verknisgarne af judarnes lössläppande i åndra länder vet han dock att England aktat sig att taga steget ut. Talaren önskade att judarne måtte göra sig förtjente af den yälvilja de redan tillräckligt rönt, men hoppas slippa se dem som tjenstemän, jordegare och kyrkopatroner. Prosten Forsell ansåg ingen olägenhet vara af judarne att befara i politiskt eller statsekonomiskt hänseende; han kände allt för väl att de noga ställt sig till efterrättelse föreskriften asöker stadens bästa till hvilken jag der bortföra låtit och beder för honom (ett ämne, öfver hvilket biskop Annerstedt, som nu talat mot judarne, med dem till föresyn höll sin riksdagspredikan); detta bud vore deras grundlag. Genom dopet lär väl juden ej heller för ora den förvärfningsförmåga man nu vill lägga honom till last. Ur religiös synpunkt finnas anledningar både till eftergift och till betänkligheter. Jesu ord till oss lyder: låter judarne bo ibland eder, och när han tog arfvet från dem och gaf oss, skulle de följa med för att i hans församling söka och finna skydd; de tillhöra kärlek, hans undseende; de äro lefvande anledningar att visa dem den kärlek de vägrade frälsaren. Alla d2 rättigheter som utan saknad för kristendomen kunna dem tillerkännas vill talaren skänka dem, dock önskar han dem ej som embetsmän eller representanter. Att besitta egendom och bo hvarhelst de behaga, må dem beviljas med det uttryckliga vilkor att de ega en ordnad gudstjenst. Prosten Berlin instämde med prosten Forsell, Prosten Euren talade äfven till judarnes förmån, med det bestämda vilkor att de skulle hafva synagogor, på det folket måtte veta att de cgde en positiv ej blott naturreligion eller hvad man i våra dagar be — a AR LL As LL äfven att man ej störer sitt eget huses fred, och ehuru . samma del af testamentet, de äro predikanter af hans I