Aftonbladet – 25 februari 1854, sida 3

derna ansvara för en sådav , mot grundlagens anda stridande oförsiktig behar dling af allmänna medel? Kunde vi skåda landets Zörsvarare, vära bröder och söner lemnade åt nöd och vanvård, för det vi ej stadgat huru de beviljade: medlen skulle användas? Jag tror emellertid nu efter upplssningarne från hemliga utskottet att m:edlenj böra beviljas; att till riksgäldskontorets godts:örangle en särskild bevillning bör anvisas; samt att dict viflkor vid anslaget bör fästas, att det endast må begågnas till aflöning, underhåll och vård m. m. åt den försvarspersonal, som 4 och för fälttjenstgöring kajh behöfva uppbådas. Petter Jönsson i Träsltinfda förklarade sig vilja icke blott offra sin sista skillny, utan ännu mera, ty han Kade fast beslutat att aldrigt? blifva lefvande myss. För sin del ansäg sig talaren Wförmögen att bedöma konungens rådgifvare; klander öfver dem var Petter Jönsson van att höra vid alla de riksdagar, så länge han varit representant. Skulle ,man ha nägot emot dem, så gick det ju an att sticka flera rullor till konstitutionsutskottet efter de förra, som blifvit dit afsända. Ola Månsson hade i början hyst betänkligheter emot beviljandet, emedan gruntlade skäl kunde finnas att icke hysa förtroende till k:zonungens rädgifvires klokhet; men då han sökt att skaffa sig upplysningar, hade han blifvit öfvertygad om nödvändisheten att åsidosätta alla andra ärtressen för att uppntthålla fäderneslandets ära, för att upprWibälla netraliteten. Derefter yttrade han sig emot äsigten ätt rxägan behöft behandlas på utskottets afdelning, och ansiX det bättre att ett kreditiv i denna form blifvi: begärdt än att Konungen skulle ha upplöst riksdagen för att derefter lyfta ett annat kreditiv och så äter inkalla ständerna, hvilket blott skulle lända till omgsäng. Man har talat om behofvet af upplysningar; meen sådana har man fått, då man vet att penningarne skola användas till neutralitetens upprätthällande.. Att gå närmare i detalj skulle blott vara att gå dieras önskningar till mötes, som önska veta huru sitor styrka Sverige kan sätta i fält. — Vår pligt är att värna fäderneslandet med gods och Nf, och om swenska folket står bakom sin kung, sä skall ryska cczaren två gånger betänka sig innan han kränker vår meutralitet. Ola Månsson äsidosätter nu alla betänkligheter emot konungens rådgifvare och förordar bifall. Sandstedt vill ej komma hem och ha nekat Kongl. Maj:t nödiga medel till rikets försvar. Johan Johansson från Örebro län fann intet skäl att ogilla utskottets framställning, så mycket mindre som hemliga utskottets samtlige ledamöter, hvilka erhållit del af de diplomatiska förhandlingarne, äfvensom statsutskottet,fansett sig böra dertill gifva bifall. Man bör dessutom af fosterlandskärlek af alla krafter understödja konungens bemödanden att upprätthälla sitt lands ära, frihet och sjelfständighet. Borndeståndet, som alltid understödt sin konung i kritiskaa ögonblick, bör nu, då enighet och samverkan äro af möden, utan att inblanda för saken fremmande ämnen lemna sitt bifall. DN Derefter yttrade Nis Larsson från Jemtland: En föregående talare har uppträdt med nog mycken värma, såsom skulle någon här hafva velat vägra att lemna medel till landets försvar; jag har ej hört nägon yttra sig i sådan syftning och jag tycker derföre att man kan vara litet lugnare. Jag ämnar ej eller vägra bifall, men jag kan ej undgå att anmärka det vi uti denna vigtiga fråga — beklagligt nog — äro i den ställning, att för att säga ja till regeringens proposition, mäste vi göra det bändt, utan upplysning om verklig nödvändighet förefinnes för ett särskildt kreditivs beviljande. Hade verkligt behof blifvit ådagalagdt; hade för rikets ständer förtroendefullt sädana omständigheter blifvit meddelade, som; visat att landets säkerhet ovilkorligen kräifde det ifrågavarande kreditivet, så skulle jag med gglädje gifvit det min röst. Vi se huru i England allax de underhandlingar dess reg. fört med Ryssland wnder ett helt år och diplomatiska skriftvexlingar, som blott äro två å tre dagar gamla framläggas för representationen och allmänheten. Jag ser icke att något kunnat hindra vår regering att gå lika öppet tillväga. Kriget. emellan Ryssland och de vestra stormakterna tilläter; jag mig för öfrigt att anse säsom ännu icke alldejies gifvet. Ju mera krigiskt utseende sakerna taga, d. y.s. ju starkare och större rustningar sjömalzterna göra, desto förr tror jag att Ryssland besinnar sig innan det drager svärdet ur skidan och inveckilar sig i en strid på hafven, der det blott kan vänta nederlag och förluster. Men minst kan jag föreställa mig att Ryss-. land uti en så svår ställning skulle genom att anfalla vär neutralitet, vilja uti Sverige och Norge skaffa sig nya fiender på halsen. Jag tror säledes icke att värt fädernesland sväfvar i någon egentlig fara; dock vare. det längt ifrån mig att jag skulle vila neka vår Konung de medel, som nödvändigt erfodras att för möjligen inträffande händelser trygga och upprätthålla den neutralitetsförklaring han cen säng afgifvit; men som sakerna nu stå, då regeringen :j velat lemna ständerna några upplysningar, och då rikets ständer ännu en tid komma att blifva tillsammans, så anser jag att rikets ständer utan våda skulle hafva kunnat till en början beviljat ett något lägre baelopp, säsom t. ex. en million; ty det är ju icke saagdt att hela summan skall tagas i anspråk på en gåång, och det är ju icke heller någonting som hindrar : rikets stän?att, i händelse af vidare behof, framdeltes och i ser. den första millonen tagit slut, återigen åa oh million och så vidare, så länge behofrör k DevNJa en SA . a unde kräfva och tillgångarne medgifva. Jag tror att derigeno skulle riskeras mindre, att penrin k genom ärar . garne skulle med mera försigtighet och Mrtre beräkning användas, än då hela summan på en gäng beviljas. Detta harjag velat yttra, icke i afsigt att dermed söka rubba nåSON ånnäns tro, utan för att gifva tillkänna min egen, och jag hoppas att snart få se om jag mycket misstagit mig i omdömet i afseende på faran för vårt fädernesland. Sedan Nils Larsson slutat, förklarade talmannen sig anse sig skyldig att upplysa det så väl han sjelf, som öfvervarit hemliga utskottets sammanträiden, som ock detta utskotts ledamöter af grundlagen ärro förhindrade att lemna upplysningar om hvad som der förekommit. Nils Larsson genmälde härpå att ham icke fordrat nägra upplysningar af hemliga utskottets ledamöter, utan blott önskat att regeringen med förtroende till folkets ombud lemnat ständerna del af rikets ställning till utländska makter. Olof Pehrsson från Blekinge anser icke lämpligt att motsätta sig beviljandet, men önskar att medlen användas blott till rikets försvar, helst emot den östra grannen. Petter Classon yttrade sig äfven för bifall. Förre talmannen Nils Pehrsson erinrade att nöden har ingen lag; här kan ej bli fråga om förtroende till konungens rädgifvare, utan frågan är först: skall neutraliteten upprätthällas? skall lamdet försvaras? Ingen redlig svensk kan vilja neka penningar till rikets försvar; ingen betviflar konungerns ädla tänkesätt för sitt fosterland, och talaren villle bevilja det begärda kreditivet. Flere instämde. Tobias Lind ansäg det påkostande artt bevilja folkets medel utan full säkerhet för nödwändigheten och användandet deraf. Det är med dessa penningar nu öfver 3 millioner som försvarsverket tagit i anspråk. Om det är sannt att östra grannen hotar, så är det likväl icko välbetänkt att vägra anslaget, men önskar att penningarne mätte användas att i förening med svenska folkets kraft och hjeltemod förskaffa riket nägra varaktiga och väsentliga fördelar. Förre vice talmannen Nils Pehrsson från Boda erinrade att hela skulden till förvecklingarne var vär östra grannes, som helt oförmodat upprört Europa genom sina anspråk. Man kan ej veta hvad han åsyfcar eller hvad som kan inträffa, och man mäste våra beredd; men för ätt sätta en arme på krigsfot måste. erfordras penningar, och regeringen har icke kunnat annat än begära sådana. Vi hafva ett sorgligt minne i landtvärnet 1868, som af brist på resurser förgicks af elände. Talaren har den öfvertygelse, att regeringen iakttager den hushållning, somn alltid i Jutta stånd blifvit påyrkad. Det var rättastt att begära ott kreditiv, ty man bör ej använda merr än jemt hvad som är af nöden; svenska folket är såå tryckt af skattebhördor. att man hlott för varklioa hahaf hör tama