Aftonbladet – 25 februari 1854, sida 2

ch gjort sig till furst:, var det måhända aturligt att han heldre ville hvila på sina grar än utsätta sig för faran att se Kara eorg, i händelse han lyckades, intaga hans jälle. Vare detta huru som helst, den rival an fruktade blef mördad i sömnen medelst vå yxhugg i hufvudet och bröstet, och furst filosch, med ett barbari, värdigt turkarnes bästa dagar,, säges hafva låtit draga skinnet f hans hufvud och uppstoppadt skickat det som present till sultanen. Jag vill ej längre uppehålla mig vid dessa örfärliga och, som jag hoppas, tvifvelaktiga detaljer. Men det är nödvändigt att meddela er händelserna som de 3serättas, eljest skulle ni aldrig kunna bilda e en föreställning om avad som här på vår ejen tid egt rum, och ag tror att ni, efter hud ni nu läst, ej skallkänna någon särdeles sbr längtan att få höra omtalas denna gråhårig: barbars framgång i sina bemödanden att åtrkomma till makten Servien. Han lefver nu på sina egendomar Wallachiet, der han ser hos sig några af sina serviska vänner; men hans utsigter till framgång äro högst små och man talar numera ej om honom. Han har hopsamlat en stor förmögenhet. Det öfriga af hans historia känner ni. Då förbittringen bland de högre embetsmännen slutligen blef allmän oci Milosch dagligen allt mera otygladt öfverlemiade sig åt sitt tyranni, blef han 1839 fördrifver. Hans äldste son, som efterträdde honom,dog mom några veckor af lungsot, och den yngste nödgades efter tre års svag regering under ryskt inflytande lemna rum för den nuvarande regenten furst Alexander, hvars enda hufvudsåkliga merit är den, att han är son af den serviska frihetens martyr,, Kara Georg. Styrelsen ledes nu här på civiliseradt vis och en despotisk maktutöfning är okänd. Sakerna äro således här nu blott i sin begymelse. Två omständigheter hindrade dock servierna från att sjunka i absolut slafveri under de fyra århundraden af turkiskt herravälde — kristna religionen och deras municipala friheter; ty liksom i Grekland välja alltid byarne sina egna styresmän, och dessa voro alltid de visaste och anseddaste, så länge styrelsen ej försökte att mellankomma. Detta var det frö till en blifvande frihet som turkirne aldrig förstörde, och deraf uppsprang äfven den grekiska revolutionen och Serviens pånyttfödelse. — En helt annan vändning togo sakerna i de adriatiska provinserna Bosnien, Herzegowina och norra Albanien. I det egentliga Servien finnes ej och har aldrig funnits någon adel. Men i dessa provinser hade de italienska sederna qvarlemnat några spår och ett adelsstånd uppkommit. Turkarne erbjödo dem att välja emellan alternativerna att omfatta islam eller att bli lika sina egna rayahs eller lifegna. Några flydde för sin tros skull, men de flesta af ädlingarne med sina underhafvande och en tredjedel af befolkningen blefvo goda musulmän. Deras ättlingar äro nu slaviska moslems, och feodalsystemet och lifegenskapen existera ämu i alla dessa provinser i en styrka och ablandad renhet, tillräcklig att tillfredsställe äfven en rysk sjelfÅ herrskares varmaste önskningar för sann ordning och gudomlig lag.