Aftonbladet – 25 februari 1854, sida 2

Å Fruntimmersföreningens för Barnavård ignar Fredrika Bremer. Stockholm den 25 Febr. 1854. . Korrespondens från Servien. Så väl genom sitt läge som sin politiska ällning till de begge krigförande makterna : Servien egnadt att i närvarande ögonblick draga sig Europas uppmärksamhet. Följande fverblick öfver detta lands sednaste öden, om vi funnit i en korrespondensartikel från elgrad till en engelsk tidning, torde derföre j sakna intresse för våra läsare. Belgrad den 27 Jan. Sultanens firman har i dag anländt. Den itfördes af Ethem pascha, sultanens fosterror. Det säges att den kommer att gifva nledning till en stormig debatt i senaten. Cmellertid vill man veta att fursten gynnari ultanen. Rykten gå om en tillämnad revoution. Min tanka är dock att allt kommer tt aflöpa i största lugn. Två saker tala hos ervierna till Rysslands fördel. Det ena är, utt turkarne äro deras gamla herrar och fienler, och de hafva ett slags ärftligt, ehuru wumera på intet vis kraftigt hat till sina gamla örtryckare. Det andra är, att ryssarne: äro vf samma religion som de sjelfva. Meni det rela föredraga de det lätta oket under sin samla och svaga herre framför czarens kraftfulla och ännu opröfvade välde. Deras enda fruktan är att de vestra makterna skola stärka sultanens myndighet? — Hvad arffrågan beträffar, så bekymra de sig föga derom. Fursten är nu 48 år och har en gift och en ogift dotter, men hans begge söner äro blott fyra och sju år gamla — den äldsta sonen är död. Det skulle bli omöjligt för ett barn eller en ung och oerfaren furste att ens till namnet bibehålla sin ställning. Detta visade sig i revolutionen mot furst Michael. Sakerna hafva här utvecklat sig på ett sätt, så okändt i vestra Europa, att en hastig öfverblick af Serviens öden skall öfvertyga er om sanningen af denna anmärkning. Under Österrikes sista krig med Turkiet, nära slutet af förlidet sekel, fanns bland de serviska frivilliga en bonde som utmärkte sig genom sin kroppsstyrka, sitt mod och sin patriotism. Kara Georg var hans namn. Han hade lärt sig kriget af österrikarne; men när de drogo sig tillbaka från Belgrad, nödgades han med sin familj fly öfver gränsen. Till fastheten och oböjligheten i hans karakter, förenade med drag af äkta orientalisk blodtörst, kan man sluta af det faktum, att han som öfverbefälhafvare, då hans bror våldfört sig mot en flicka, första gången förlät honom, men andra gången vid upprepandet af samma förbrytelse sjelf räckte bödeln repet med den korta befallningen, häng honom,. Han lät en gång sätta en bisvärm på sin egen mors hufvud. När familjen under sin flykt var nära österrikiska gränsen, hade hans far ej hjerta att lemna sitt fädernesland och beslöt att återvända och underkasta sig turkarne. Kara Georg lät genast skjuta ned honom. — Slutligen då han trodde sig med trygghet kunna återvända, begaf han sig till sin födelsebygd Topola och lefde der i sin koja som förut. Men turkarne hade ögonen på honom, och hans lif frälsades endast genom hans hustrus vaksamhet. Två turkar, som en natt kommo för att mörda honom, affärdade han med egen hand. Han irrade nu fridlös omkring i bergen och samlade småningom omkring sig en skara af åtta likasinnade män. Detta lilla band förde ett beständigt guerillakrig mot turkarne, tills det slutligen till den grad växte i antal, att det togo Belgrad från dem. Ryssarne bistodo honom med en liten hjelpstyrka, men när denna återkallades att afslå Napoleons invasion, befanns det att den serviska höfdingen, som endast hade sina egna hjeltedater att tacka för sin upphöjelse, Åblifvit van att lita på Rysslands makt och storhet och ej mera ansåg Servien i stånd att försvara sig sjeif. Han hade ej mer förtroende Ttill sin egen bjelteanda. Det var då han flydde. Men under tiden hade en annan bonde, Å den namnkunnige Milosch, en man af lika I mycken kroppstyrka och ännu stöfre intellek-. tuell förmåga, uppstigit till makt och anseJ ende, och medan turkarna ännu voro svaga och sökte återvinna sin gamla makt. lemnade de honom i ostörd besittning af ett litet område. Men hen insåg snart att detta blott var ett temporärt uppskof och att svärdet skulle falla ned öfver hans hufvud, så snart de blefvo i stånd att utdela ett säkert och dödande slag. Hans anhängare samlade sig omkring honom och 1813 organiserade han en öppen och lycklig resning. Sedan han i flera år försvarat sitt lands oberoende mot turkarna, blefvo de slutligen benägna att ingå fred och erkände honom som furste af Servien, i hvilken egenskap han i 25 är styrde detta land. Milosch hade många utmärkta egenskaper, men i sina fienders tankar var han ännu mera utsväfvande, grym och despotisk än en tfurkisk pascha. Men bönderna afguda honom ännu i dag; ty på sina resor genom landet kunde han nämna många af dem vid sina namn, och när de kommit många mil ifrån för att se sin furste och stodo omkring honom i stora flockar, brukade han ropa till en nå se god dag Peter, hur mår u? huru står det till med dina barn? uppräknande dem alla vid sina namn. Han var också förtrolig med deras dagliga lif, ty det hade varit hans eget. Nå Milo! dina svin äro ej feta nog, de borde väga hundra pund merap. Detta tillvann honom naturligtvis i hög grad böndernas hjertan. Men på samma gäng, säga hans fiender, förlorade han städernas tillgifvenhet genom sin otyglade lusta, girighet och hämndlystaad. Som han hvarken kunde läsa eller skrifva, utdelade han sina befallningar muntligen och afgjorde ofta personligen, efter österländskt sätt, böndernas tvister. Men när frihetskampen var förbi, fick hans djuriska böjelser öfverhand. Han hade inga intellektuella tillgångar att värja sig deremot. Han antog turkarnas värsta plägseder utan att ha deras religion eller sociala förhållanden att anföra till sin ursäkt. Man berättar att här ännu lefver ett aktningsmu mm ss DM 0 vv OLM MÅ 4 S—— Id lr I