Aftonbladet – 20 februari 1854, sida 2

selhaar) fötjena allt beröm. Man märker vär för öfrigt den stora skillnaden mellan den ranska och den tyska Meyerbeer: den muik, han skref för Tyskland, är onekligen idlare tänkt, finare behandlad än den han somponeradle för Frankrike, och man kan säga utt den förra mera utgått från känslan, den sednare mera från förståndet, Äfven ifrågavarande komposition, som tillhör Meyerbeers yska musik, bekräftar detta, oaktadt all dess oloraturlys. — Af fru och hr Strandberg örde man den i sin naiva enkelhet så beunransvärda duetten för sopran och tenor ur Wrstiderna, som (isynnerhet hvad sopranpartet beträffar) sjöngs med serdeles rent och ;ehagligt föredrag. Hr Sandström förtjenar ippmuntran för sitt föredrag af Schuberts genaliska sång Der Wanderer, ehuru en märkpar rädsla besvärade honom. Ideen att instrumentera ackompagnementet var lycklig, och man bede i allmänhet taga för grundsats, att vic stora konserter aldrig använda pianoackomagnement. — Såsom intermezzo leklamerade en versifierad saga (Gyrith, af Mellin) uta hr E. Swartz, som äfven här ramkallade de vackraste effekter genom det ina, träffanle och poetiska uttryck han förtår gifva sit föredrag. Konsertens andra afdelning börjades med fendelssohns beundransvärda Fingals-ouver yr, som gafs med mycken vård. Det hela slöts ned Beethovens herrliga Sonata appassionata, om nu gafs för andra gången, efter hr Foonis instrumentation. Åttinstrumentera skickigt, d. ä. att anbringa de vanliga instrumenal-effekterna, är en sak, som man väntar af varje öfvad professionist; att instrumentera stt Beethovens arbete så, som man med mesta annolikhet kunde förmoda att mästaren sjelf kulle hafva gjort det, är redan mera, emedan let förutsätter ett troget studium af Beethorens partiturer. Men hr Foroni har gått ännu tt steg längre: han har ej med kall beräkling sökt efterbilda Beethoven, han har bevandlat verket så, som han skulle gjort, om let varit hans eget, och dermed beträdt n bana, der endast konstnären med verkligt nille kan lyckas. Hr Foroni har lyckats här: Beethoven sjelf skulle hafva instrumenerat sitt verk annorlunda, ej blott i detalj, itan efter andra grunder, och likväl möter nan aldrig något störande, något fremmande lement: hvad bokstafven skiljer, förenar anlan, och det hela sammansmälter i den högre varmoni, sm endast den inspirerade fantaien förmår framkalla. Konserten gafs för nära fullt hus samt bivistades af H. M. Enkedrottningen, D. K. H. Xronprinsen, Kronprinsessan och prins August.