Aftonbladet – 20 februari 1854, sida 2

Orienten och Persien, dithan på Carl den tolftes befallning nödgades begifva sig såsom sändebud. Och sedan vi sålunda vägledt läsaren genom denna lilla episod, återtaga vi tråden af vår egentliga berättelse från det ögonblick, då vi släppte densamma. SJETTE KAPITLET. Vi lemnade öfverste Stobee, då han långsamt och tankfull vandrade ned för: slottstrapporna efter samtalet med H. K. H. Arfprinsen. — Diker hade rätt — tänkte öfversten — då han sade: om alla rättsinniga skulle öfverge den regent, som låtit ärelystnaden förleda sig till ett brott, hur skulle det då gå med landet? Och i synnerhet med vårt arma land, på alla sidor omgifvet af hungriga gamar? Ryssen vill ha Finland, Preussen Pommern, Hannover Bremen och Verden, Damark allt hvad det kan få... i Czar Peter går åtminstone öppet till väga, — men de andra... Har icke Danmark nyss velat locka mig, en svensk militär, att understödja dess planer? Och prins rredrik! Han har inga barn... Hvad är Sverige för honom? Ett segerbyte blott, soni han måhända tror böra skiftas på hvad vilkor som helst, blott han sjelf får behålla brorslotten... Nå väl... om så vore?... Om denne furste, som redan åt sin ärelystnad uppoffrat tusentals tappra soldater, äfven skulle ha för afsigt att bortskänka våra provinser för den lockande glansen at en krona — nej det kan, ...slet får jag icke tro. O min ädle furste... hvarför kan jag ej upplyfta dig på din rättmätiga tron?... Endast för att bevaka dina och fosterlandets fördelar kan jag stå utmed dessa usurpatörer ... Under denna tysta momolog hade öfversten upphunnit Skeppsbron... En qvinnas tårar och snyftningar störde blötsligt hans tankar. Han såg upp; på trappan till ett tort hus satt en bondflicka om några och tjugu års åller och gret bitterligen. Bredvid henne syntes en ung, tark och rask bonddräng. Hans händer voro hopknutna iksom i raseri, hans stela ögon stirrade med ett dystert ittryck i marken. Emellan dem stod en jerngryta, på wvilken flickans bittra tårar föllo. — O min Gud — suckade hon — detta är då allt vad vi ega efter åtta års trogen tjenst!... Ä dä skick och skäl att så handtera den fattige?... Stobee stannade och beetraktade medlidsamt det stacsars paret.