Aftonbladet – 20 februari 1854, sida 2

samma? Det vore mig så ljuft att dö med vissheten om din oskuld... I denna stund vill jag tro dig! — Din make var en ädel man, Mathilda — sade Loos. — Och vidare... — Hvad skulle jag svara? Simmande i tårar bedyrade jag min oskuld... Min mans panna klarnade. Ett leende af tillfredsställelse spred sig öfver hans läppar... Då är jag skyldig att vaka öfver din lycka — sade han. — Kom ihåg... Faror hota dig. Ej blott din fars familj förföljer dig, ständigt fruktande en upptäckt , .... äfven jag har, som du funnit, slägtingar, som hota dig, lemedan du står dem i vägen... Gif hit penna och papper... Öppna schatullet, tag och förvara de papper och penningar du finner der... Jag gjorde som han befallde. Sedan han derpå med darrande hand skrifvit brefvet till dig, fortfor han: Da-: gen efter min begrafning reser du öfver till tralsund och ställer dig under hofrådet Hollers beskydd. Dulemnar detta bref till honom. Jag har gjort honom till executor af min yttersta vilja... Min misskända maka skall omsider blifva lycklig... och jag vill, om Gud tillåter, vara den, som hägnar hennes siällhet... Det enda som bedröfvar mig, är att min mor dött, utan att försona sig med dig. Dessa voro hans sista ord. Några timmar derefter dog han med min hand sluten i sin... Sådan var Mathildas historia. Utom sig af kärlek och tacksamhet mot försynen tryckte Loos henne till sittbröst. .. Många veckor förflöto icke, innan en fältprest sammanvigde de båda älskande och majoren sålunda fått rättighet att beskydda henne. Elsbeth — enligt Mathildas mening den trognaste af tjenarinnor — följde sin unga matmor äfven i hennes nya stånd... Huru pass trogen hon var, — det vet läsaren redan genom det föregående af vår berättelse. Vi behöfva icke säga, hvad läsaren redan insett, att Mathilda är den samma sköna englagoda fru, som förekommer i vår unga Cecilias berättelse... På utländsk botten erhöll hon ett bref från Elsbeth, hvari denna underrättade henne att de båda barnen, Cecilia och Cornelia, omkommit i pesten och att Elsbeth sjelf flytt från orten och ämnade taga tjenst på annat håll. Sedan denna förkrossande underrättelse, på hvars sannfärdighet hon icke ett ögonblick tviade, träffat Mathilda, ville hon icke mera återvända till Sverige. Hon följde sin man på alla hans vidlyftiga resor, — till sjelfva