Aftonbladet – 15 februari 1854, sida 3

tvisa, hvilken derigenom vederfares d bättre anlagen, dess enda olägenhet, så skull åtminstone insändaren icke mycket orda der om. Ty dels anser jag icke rättvisan oc ännu mindre kärleken fordra, att de lyckli gare gåfvornas försprång framför de mindr lyckliga på allt sätt befrämjas, dels visar er farenheten, att detta försprång redan i de gaml läroverken kan blifva tillräckligt stort. Andra olägenheter äro deremot mera be tänkliga; olägenheter, hvilka synnerligen träff de svagare anlagen, som bäst behöfde hjelp När en yngling vid den bestimda flyttnings tiden icke kan nöjaktigt göra reda för ett lä roämne, bör han enligt det gamla klassyste met icke uppflyttas, utan qvarstanna ännu et år i samma klass. Följer hvarje lärare sträng denna lag, så måste det ofta hända, att lär IJungen för en brist, som kanske på ett pa tre veckor kunde afhjelpas, fördröjes ett hel år, under hvilket han nödgas repetera alla öf. riga läroämnen, oaktadt han nyss deruti aflagt godkänd examen. Man känner ej mycket af ungdomslynnet, om man ej förstår, at! en sådan rättvisa leder till förbittring och håglöshet. Spår till sådana symptomer visa sig nog, der anledningarna till missödet varit vida större, än underhaltighet i ett läroämne. För att icke skada en ynglings hjerta genom dylika bittra Känslor, misstanka för ersonlig ovilja, väld, m. m. oeh icke skada hans studier genom håglöshet under ett helt års ofrivillig och i flesta stycken onödig repetition, följa måhända de fleste lärare den gyllene domareregeln att helldre fria än fälla; att i tvetydiga fall heldre på en förhoppning om biifvande förbättring uttala ett gillande omdöme, än på grund af förhandenvarande ringa brist ett afvisande. Men hvad blir deraf följden? Jo ynglingar uppflyttas då icke så sällan af de fleste lärarnes misskund. Men ju fortare en lärjunge på detta sätt uppflyttas, ju mer veva äfven bristerna i alla stycken, utan att han vet deraf eller synnerligen frågar derefter, förr än de blifvit så stora , att ingen misskund kan dem öfverskyla. Då kommer upplysningen om hans okunnighet och underhaltighet och såsom ett åskslag både för honom sjelf och hans målsmän. Då måste han med ens börja att se sig om cfter en annan lefnadsbana. Det är sannt att dylika missöden icke kunna drabba flertalet: men om det äfven blott vore nägra få, som sålunda genom sjelfva skolans system sledas om sin lefnadsriktning, så torde likväl också detta böra behjertas, då det är möjligt att förekomma. En annan och den hufvudsakligaste olägenheten af årsflyttningen drabbar mängden af både lärare och lärjungar. Enligt detta system föreskrifvas lexor för hvarje timma från årets början till dess slut, och som hela klassen eller afdelningen bör följas åt, måste samma lexa föreskrifvas för alla dit hörande lärjungar. Dessa behöfva ingen vidare. omtanka än den på hvad för nästa dag och timma är dem ålagdt. När timman kommer, förelägges dem ånyo af läraren, hvad derefter bör följa, o. s. v. Blifva nu lesorna för långa eller för små, — och det måste nödvändigt, i anseende till förmågornas olikhet blifva ettdera för en mängd. lärjungar — är det läraren, som ensam bär skulden. Liraren åligger det derjemte att kontrollera eller förhöra och tillse, att icke någon Jexa är oläst. eller oförstådd. Här hvilar således -alltsammans på läraren. Skola några framsteg verkligen ske, så måste han både påskynda, så att det sammanlagda beloppet af årets alla lexor icke blir för litet, och återhålla, på det ej lexorna må genomlöpas för hastigt oeh utan eftertanka, samt derigenom hvarken åt minne eler förstånd lemna någon behållning. För spädare barn, hvilkas omtanka i alla all icke räcker till för mer än närmaste dag, nå en sådan anordning vara gagnelig. Att n förståndig lärare får draga hela omsorgen om de små oförståndiga, är godt och helsosamt. Men att ända till ungdomens afgång ill akadem en på samma sätt inskränka dess gen omtanka, är at: lemna obegagnad dei raft, som mest förmår föra dess studier remtt, och kort derefter för samma ändamål måte ensam anlitas, för att icke vidare tala om len orimligheten. att enahanda anspråk fr wvarje timma ställas på de mest olika förnågor. Lyckligtvis går d:nna lärjungens egen kraft j genom felet i anordningen alldeles förlorad under gymnasiitiden. Det sista året, ehuru ällen förr, uppvaknar hos ungdomen en synerlig ifver att bereda sig till studentexamen. fta är denna ifver så stor, att den, än m-d, n utan vederbörandes begifvande, f.nner utägar att uudandraga sig det lagstadgade tvånet för timme och deg, och tvärtemot lagens åde bokstaf och anda då och då bereda sig dighet till — mycket trägnare studier än de nbefallda. Detta har en allvarlig examen, den nya stuentexamen, hvarom föröfrigt ett och annat an vara att erinra, dock uträttat, och samma ver skulle en allvarlig flyttningsexamen inom lementarläroverket kunna uträ:ta, om den vore vöjlig, tillåten, lagenlig. Men så länge en egentlig flyttningsexamen ntingen så godt som ickeger rum, hvilket r händelsen då den inskränkes till examen aniversarium, eller skall ske på en gång med la lärjungari alla läroämnen inom nägra få agars förlopp, såsom öfverallt der årsfiyttning ser rum, så kommer det ock att förblifva gel, stt ungdomen sjelf åt lärarne öfverlemar hela bekymret, huruvida den gör några amsteg eller icke, blott derom angelägen, t icke för ofta under årets lopp blifva norad för bristande öfverläsning af timmens xa. Kan man blott på ett eller annat sätt a sig derför, så får man nog flytta vid ts slut, och då bar man gjort de framsteg an eftersträfvar. Kunskaperna blfva oita erefter, och när man begynner inse underÄve Ett sätt, att med bibehållna v flyttningen fri ör af framl. al e adjunkten Ramström framställdt i en skrift med titel: -Förslag till ett i vissa delar nytt skolsystem, Stock-ej holm 1843. Detta förutsätter samtidig läsning af te samma läroämne i ella rum, och är således oan-1ti r ändå göra