Aftonbladet – 14 februari 1854, sida 1

Vid sådant förhållande ha vi funnit öfver-!c flödigt att ingå i någon närmare kritik af detaljerna i det hvilande förslaget. Att vi cj anse dess antagande vara någon vinst för utbildandet af en sjelfständig och frisinnad folkrepresentation i vårt land, ha vi redan den 27 Oktober sistlidet år öppet uttalat, och vi ha sedermera icke fått någon anledning att indra denna åsi.t. Väl äro bristerna i den nuvarande representationen så stora och tryckande, att mången sann fosterlandsvän, med ögonen fästade derpå, är frestad att med en viss välvilja cmottaga hvarje förslag, som deri lofvar någon förbättring, men för den som med mera noggrannhet öfverväger de vigtiga resultater för ett älskadt fosterlands framtida trygghet och lycka, som en dylikl. reform innebär, är det klart att det stora be-ls hofvet af reformen icke bör minska ansprå-l! Am AA ms mm — MN AR SRA pa Fr ken på dess ändamålsenlighet. Ett af de vigtigaste vilkoren för national-l: representationens ändamålsenlighet är att denl! inom sin verksamhetssfer intager en fullkomligt sjelfständig plats i förhållande till rege-l! ringsmakten, och ett ibland de stora felen il! vår nuvarande ståndsrepresentation är, att åtminstone hälften deraf står i sådana förhål-l: landen till styrelsen, att den sednare alltför:! lätt på denna del af representationen kan uti öfva ett ganska märkbart inflytande. Detl: stora utrymme, som det byråkratiska elementet redan har inom rikets ständer, är obestridligen en af denna representations svagaste sidor. Men huru är det nu som det hvilande förslaget skulle afhjelpa detta fel? Jo, hufvudsakligen genom att i de två stånd, adeln öch presteståndet, der de af regeringen beroende tjenstemannaintressena redan äro i en högst skadlig grad öfvervägande, ytterligare inrymma nya, likaledes i betydlig mån af regeringsmakten beroende tjenstemän. Kongl. jullmakt och presterlig befordringsrätt äro här förslagets grundpelare, hvilka således äro af beskaffenhet att helt och hållet vara underkastade den andra statsmaktens lagstiftningsrätt och förfoganden. I följd af den utomordentligt stora öfvervigt, som embetsoch tjenstemännen ega inom adeln, der de utgöra 2312 af 3021 myndige män, är det också högeligen att frukta det styrelsen, om val komma att ega -rum inom rikets första stånd, skall genom sitt inflytande på tjensteadeln kunna med ganska stor lätthet bestämma valmajoriteten inom de särskilda valkretsarne, der de talrika lägre tjenstemannaklasserna såväl på den militära som på den civila banan svårligen kunna tänkas exa nog politisk sjelfständighet för att inom dylika trängre kretsar kunna motstå den påtryckning, som utgår från deras chefer, vare sig öfverstar, generaler, amiraler eller landshöfdingar, presidenter m. fl. Vid sådana v är det nästan säkert att inga andra adelsmän kunna få majoritet, än de som regeringen upptagit på sina listor samt rekommenderat ät de väljande adliga tjenstemännen. Den lilla möjlighet, som nu finnes för mera sjelfständiga medborgares uppträdande på riddarhuset, skulle således betydligen förminskas. Förenämnde byråkratiska karakter utgör också i våra ögon ett af förslagets hufvudfel; ty att hafva en representation som till sjelfva sin grundsaremansättning är väsentligen beroende af regeringen, är nästan sämre äa alt licke hafva någon representation alls. Då det lär fråga om att förbättra den vi nu ega, miIste man derföre i främsta rummet tillse, att det byråkratiska elementet inskränkes eller åt minstone uppblandas och fördelas, för att blif va mindre hinderligt för representat:onens sjelfständighet. I stället för att reformera i denne riktning synes oss det hvilande förslaget göra I motsatsen) eller att i visst hänseende mera än förut inom representationen sammanföra och centralisera byråkratien, så att den kunde bhfva ett lätt handterligt redskap, serdeles om den komme i händerna på en herrsklysten och enerisk styrelse. ; En annan omständighet är, att en ny repregentation bör ingifva nationen förtroende oci förhoppningar för framtiden. Folket intres serar sig eljest icke för en sådan representation, och då den ej heller eger den styrk: som ligger i vanans makt och de historisks I minnena, blir ställningen alltför osäker och . vacklande och kan, om cgenmätiga planer uppIstå, lätt utbytas mot ett faderligt allenastyt rande, utan alla inskränkningar af folkrepre2 sentation. Hvad de nu föreslagna förändrin garne vidkommer, så är det väl otvifvelaktig att deras antagande skulle hos den stora de len af nationen, långtifrån att väcka något en. tusiastiskt deltagande, tvärtom framkalla miss. Itroende och fruktan för framtiden, ell:r , bästa fall åtminstone en djup likgiltighet ,Joch då man ser på Europas nuvarande ställ ,ning, är det icke skäl att inom statsskicke i framkalla nya organisationer, som ej på för , hand ega nationens deltagande. Sjelfva ljum Vv heten är här farlig. a a Till de få anmärkningar vi nu framställ mot förslaget i dess helhet kan äfven läg gas det ofullständiga och mot upplösnin; en hvad vill detta säga? Hvem var den ung