Aftonbladet – 13 februari 1854, sida 2

skålkaktige Tubal-leker med denna känsla som katten med den fångade råttan, och dei bör framlysa i hans spel. Han står vida under Shylock i bildning, och brytningen har :i Tyskland ansetts på sitt ställe i hans roll, fastän icke i Shylocks. I Lancelot återfinnes en af dessa s. k. Clowns, hvilka sällan fattas i ett drama af Shakespeare. Det är en obildad, skämtfull, godmodig sälle. Ordleken, ordrytteriet, som var tidens mod och åt hvilken den store Britten alltför frikostigt offrade, är Lancelots utmärkande kännetecken; han lefver och hafver sin varelse deri, men han har dock sir egen bestämdt utpreglade karakter, äfven han och den uppenbaras särdeles sinnrikt och lyck. ligt i synnerhet vid sammanträffandet med fadren. Att drifva med den gamle, närsynte mannen, såsom med alla andra, det bjudej hans natur honom oemotståndligt, men der barnsliga kärleken får på ögonblicket öfverhand, när han märker fadrens smärta öfvel sonens förmenta död. Det ligger något älskligt och rörande i den ifver hvarmed han nu skjuter ifrån sig gycklet, hvarmed han nyss lyckats alldeles förbrylla den gamle. Harmlös och stundom sprittande qvick i sin munvighet, roar hans gallimathias alltigenom, öäfven der den ej är annat än detta: de befängda fraserna äro 1 sin villervalla så putslustigt ihopkomna; och, såsom alltid hos Shakesparc, ligger det emellanåt en så träffande mening i dem. Gobbo, eburu blott en skizz, är i sin obetydlighet mästerlig derigenom, att slägttycket mellan honom och Lancelot ej ett ögonblick förnekar sig. Skaplynnetafingenium och dettas framträdande i form är detsamma hos begge, och gubben kan t:yggt sätta sig öfver sonens skalkaktiga distinktion mellan mor och far; det lider intet tvifvel.