Aftonbladet – 9 februari 1854, sida 3

han velat lemna, men måst behålla, emedan stånderna sade nej. Om konungen verkligen velat, såsom en af hans rådgifvare påstätt, fränsäga sig, genom kungörelsen den 13 Juli 1853, rättigheten att ytterligare inställa bränvinsbrinningen nästa vär, så vore det ogiltigt, och vederbörande rädgifvare för ett sådant tillstyrkande ansvarige. Bränvinsbränningen vore ej, såsom landtbruk, skomakeri eller andra näringar, ett fritt yrke som finge idkas ständigt och hela året om, utan enligt kongl. kungörelsen af den 10 Okt. 1851, inskränkt till 6 månader, hvilka ytterligare kunde inskränkas eller alldeles inställas, om högst vigtiga omständigheter dertill föranledde. Skälet till inskränkning i Juli var befarad brist på föloämnen, antydd genom ovanligt höga sädespris och en jemväli andra länder hotande missväxt. Genom denna kungörelse, grundad på 1851 ärs förordning, hade konungen icke skänkt bort sin förbudsrätt, utan blott begagnat ordalag, medgifvande inskränkning. Att öka denna, med ännu en månad, hade han icke betagit sig genom kungörelsen den 13 Juli. Att deri upprepa förbehället om de vigtiga omständigheterna, behöfdes ej, när det redan stod i hufvudförfattningen af 1851. Kunde konungen icke skänka bort sin förbudsrätt, så hade han ej heller kunnat byta bort nägon del afsin konungsliga rättighet genom det af ätskilliga talare åberopade tillståndet att mot December månad utbyta April. De nya omständigheter som sedan Juli månad inträffat voro: att den dä befarade missväxten inträffat nästan öfverallt i Europa; att sädesprisen följaktligen blifvit ännu högre äfven hos oss; att bränvinsbränningen idkats under de förra månaderna med flera pannor och större ifver än man kunnat föreställa sig; att brånvinet likväl stigit frän 1 rdr 1sk. vill 1 rdr 24 sk. rgs, hvarigenom bränvinsbränningens öfverdrift ytterligare uppmuntrades: att säd blifvit på hösten utförd; att krig redan utbrutit mellan tvänne europeiska makter, och hotade att sprida sig till de öfriga. Intet hinder mötte således å konungens sida att ytterligare inskränka bränvinsbränningen. Det mötte icke heller å näringsidkarens sida, ty denne visste på förhand att näringen var ofri, och förbud underkastad, han vore icke heller ovarnad, emedan stegringen af alla de ofördelaktiga förhållanden som vällat den första inskränkningen antydde att en sednare kunde och borde följa. Den enskilda nyttans fordringar måste i ala fall stå tillbaka för allmänt väl; emedan samhället dessförutan icke kunde bestå Om det af krigaren kan fordra dyrbarare uppoffringar, så kan det af bränvinsbrännaren fordra ringare. Sedan talaren betraktat saken ur sambhällsrättens synpunkt, ville han äfven skärskäda den ur statsklokhetens. Denna fordrade, ej mindre än billigheten, att ej utan trängande nöd undergräfva nägon medborgares, och icke heller bränvinsbrännarens välstånd. Men om hungersnöd stode för dörren, så måste bränvinsbrännarens förde sättas å sido. Bättre bevis på brist å födoämnen kunna ej anföras, än dem som konungen i Juni mänad sjelf ardragit, eller de höga spanmälsprisen. De voro, enligt erhållna uppgifter från civildepartementet, höga öfverallt, särdeles der hvarest bränvinsbränniag mest idkades, neml. i Blekinge och Christianstads län. De kunde icke heller vara annat, enär bränvinstillverkningen i sist nämnda län bedrifvits under November och December månader till sädan ytterlighet, att, enligt en derifrån kommen, i tryck meddelad beräkning, öfver 5,000,000 kannor der allena tillverkats. Mängden af nya bränvinsredskap som då blifvit anvmäldta i Calmare län och Östergötland, bevisa att enahanda förhällande egt rum äfven i andra landserter. En)myckenhet födoämnen, särdeles för kreaturen, hade blifvit förspild, genom den brådska hvarmed bränvinsbränningen bedrifvits, och oförmågan att under tiden till godogöra dranken. Säledes hade den, vid ett stort bränneri nära hufvudstaden, blifvit tappad i Mälaren. På ett säteri vid Eksjö, hade man gräft ett dike från bränneriet till en närbelägen sjö, deri dranken bortrann, och der kreaturen under tiden drucko så myc ket de orkade. Följden af denna misshushållning har naturligtvis varit: att priset på födoämnen stigit så högt att de, för den fattige, hvilken för dyrhetens skuld till en del saknar årstjenst och arbete, ej äro atkomliga. Atskillige talare hade väl pästått ati ullräckligt födoämnen funnes; men om de voro så dyra, att den fattige ej mäktade köpa dem sä voro de åtminstone icke för honom tillgängliga. Ett oveiersägligt bevis på födoämnenas otillräcklighet vore att landshöfdingarne i 7 län, hvaribland äfven befunnes de sädessälj-nde Upsala, Westmanlands, Stockholms, Södermanlands och Christianstads, redan på hösten ch vintern, begärt betydliga undsättningsbidrag, hvaremot sädanaansökningar eljest icke pläga inkomma förr än lom vären, och å mindre summor. Landshöfdingen i Haland, som på förmiddagen talat för bränvinsbränningens fortfarande, vore likväl en ibland dem som begärt undsättning. Att på ena sidan förspilla sina födoämnen på bränvinsbränning, under det man, å den andra, söker undsättning för att lifnära den fattiga befolkningen, vore en egen statsklokhet cch statshushållning, hvilka utmärkte våra statsmän och lagstiftare, i strid mot andra länders. Man påstår väl att bränvinsbränningens fortfarande vore nödigt för kreaturens framfödande på våren, under den förevarande foderbristen. Men man hade redan sett huru dranken, för vinningslystnadens skuld, blifvit förspild förliden höst, Enahanda skulle förhållandet ofelbart blifva på våren, emedan bränvinets höga rris för närvarande och fruktan för dess ansenligt höjda beskattning, skulle föranleda bränvinsbrännarne till ytterligare ansträngningar. En af adelns ledamöter, som sjelf u;pgifvit sig för att vara bland de störste af näringens idkare, hade sjelf förklarat sig vilja, på allt upptänkligt sätt, bedrifva det under April månad. Om de öfriga göra sannraledes: så är följden gi äldre än att föda då skulle saknas för me niskor, må detta öde drabba nöt och svin, hvilka sjelfva icke äro annat än födoämnen för folk. Bränvinsbrännin gens förbjudande lättades i hänseende till landtmannen derigenom att sädesprisen voro så höga ait ban, i alla fall, fnge sina varor väl betalda. Dessuton: vore rörelsekapitalet nu sä ovanligt stort, att det med 6,000,000 öfverstege beloppet 1847, när det eljest sted som högst. Man hade säledes icke skäl att klaga öfver penningebrist. På den sjelfförvållade borde intet afseende göras. Talaren kände en fideikommissarie som onödigtvis satt sig i skuld för egendoms köp, Han kände en gäldbunden jordägare om köpt mera fastighet, och gjort hypothekslån, samt sökte betala räntorna medelst bränvinsbränning. Om förbudet satte sädana jordbrukare i förlägenhet, så fingo de skylla sig sjelfva. Den fattige borde ej svälta för deras begär att förgärfva, Sverige måste innevarande är vara betänkt på framfödandet med egna tillgängar, icke blott af sin egen befolkning, utan äfven att lemna mera lifsmedel än vanlict. Konungens sista skrifvelse till statsntskottet antydde, det trupper komma att sammandragas bäde till lands och sjöss. Då mäste upphandlingar göras, bade för armeens, fästningarnes och flottans proviantering. Komma nu icke blott den Norrska, utan främmande vänskapliga makters flottor, till Östersjön, i vär och sommar; så kunna icke heter lifsmedel åt dem förvägras. Huru skola icke bäde bristen och dyrheten derigenom stegras? Finge brän vinsbrännarne derjemte idka sitt yrke: så borde de äfven betala undsättningarna, och de större kostnader som högre pris kunde förvälla kronan. Hvarifrån skulle säd hemtas om den ej funnes inom landet? I England, Frankrike, Belgien och Holland är brist. I Köpenhamn gäller rågen, enligt hr Gripensteds utsago, 27 rdr rgs tunnan: På Tysklands Östersjökust lärer han vara ännu dyrare, och i Pohlen har spanmälsutförsel blifvit förbjuden. Tillgäng till Rysslands hamnar kunna vi ej päräkna, om fiendtliga flottor lägga sig i vägen. Ett utförselförbud hos oss, skulle endast hindra banken att få silfver för utförd säd, men icke förekomma att den som qvarhölles, ginge i bränvinspannan, Endast i förening med bränvinsbränningeens inställande, kan ett utförselförbud gagna. Men detta ingrepe likaledes i landtmannens beräkningar, och störde dessutom förtroendet till oss hos utlänningen. Åtskillige talare hade funnit det nog närsänget af