Aftonbladet – 9 februari 1854, sida 2

gick, och sist förbjöd hon mig att för nigon menniska omtala hvad hon sagt. — Men du går alldeles icke dit — sat fru Langenhjelm. — Likvisst skulle det kanhända ej vara ur vägen att höra efter huru härmed hänger ihop. Kunde ej du gå dit Stobce. — Jag hade mera lust att skicka dit en rättsbetjent — mumlade öfversten. — Det är snart sagdt en skam att sätta sin fot inom en sådan varelses dörrar. Likväl skall jag gå dit, och det redan i dag, för att ställa det satans packet till ansvar, som vågar antata en flicka, ställd under vårt beskydd. — Nå August — sade fru Langenhjem, vändande sig till den otälige gossen — hvad var de för vackert du, ville visa mig? . — August sprang till förmaksdörren, öppnade den och ropade med uttryck af den lifligaste barnafröjd: — Kom hit och se. Fru Langenhjelm blickade in och uppgaf ett rop af öfverraskning. En stor turkisk matta, — en för den tiden sällsynt dyrbarhet — låg utbredd på golfvet. — Hvad den är vacker! — utbrast fru Langenhjelm. — Det är dig Stobee jag har att tacka för denna dyrbara present. i — Eller egentligen min ädle vän major Loos, som hemskickat henne från Turkiet tillika med ctt bref, hvari han underrättar mig, att han, efter sina vidsträckta resor, inom kort ämnar inträffa i fäderneslandet... Han hoppas då mundtligen få förtälja mig alla sina öden, säger han. Den hederlige vännen! Jag har icke sctt honom sedan segerdagen vid Clissow... Sedan dess har jag icke hellet förr än nu haft den minsta underrättelse från honom .. Der skiljdes våra banor... Jag ilade hem, för att bringa svenska hofvet underrättelse om hertigens af Holstein död... Derpå kommenderades jag till Fins land, under det Loos fortfor att tjenstgöra vid konuns gens eget högqvarter. Derefter har han — efter hvad han skrifver — rest vida omkring, till och mel i Afrika... Ah, jag längtar oändligen att åter träffa honom 1... Mattan är emcdlertid en present till mig från honom, — ,så vida jag ännu finnes i lifvet; — skrifver han. Jag tillsade Cecilia att under din frånvaro utbreda den. — Ja — sade August — det hade hon nyss slutat och stod just och såg på den granna mattan, da den otäcka gurrman kom, som hade henne att gråta så mycket. — Jag skall draga försorg att sådant ej mer måtte inträffa — sade öfversten barskt.