Aftonbladet – 3 februari 1854, sida 3

I hylla dessa frihandelsläror, som utan eftertanka rycka brödet ifrån den idoge arbefaren, hvarom: hr Dal Iström ordat, eller som lefva i dimm ga theorier, efter Ihr Bråkenhjelms sätt att uttrycka sig. Talaren förstod alltför väl, med hvilken varsamhet man bör vidlröra näringslagstiftningen. För att kunna göra det Imäste man ega kännedom af det säväl inhemska som utländska näringslifvet, en öfversigt af detsamma och len beräkningsförmåga af alla vära näringsförhållanden. Det är derföre talaren icke kar improviseIrade tullsatser eller det ännu beqvämare sättet att Jinföra ett förbud. En noggrann pröfning borde denna fråga ega, och erhölle den äfven troligtvis vid innevarande riksmöte. Under närvarande förhållanden, då genom den ställning Sverige intagit i den stora europeiska kenflike ten möjligen tillfällen till stor förkofran för vår handdel och sjöfart kunsa yppa sig, ansåg talaren det icke lämpligt att i förväg binda händerna, hvarken på regering eller ständer. Detta vore skälet till talarens afstyrkande. Han gjorde det, oaktadt hr PrintzenIsköld förklarat ett dylikt handlingssätt icke bevisa ett erkäanande af konungens landsfaderliga åfsigter. Med dylika föga parlamentariska argumenter läte han icke afspisa sig, i medvetandet att för honom, som troligen för hvarje riddersman, den högsta lyckan vore att kunna få egna åt landets styrelse och framför allt jåt dess konung en gärd af vördnad och tillgifvenhet. Hr Ribbing, Arvid, förenade sig med grefve v. Platen och hr Lagerhjelm, yrkade afslag af den kongl. propositionen och bifall till betänkandet med undantag för den sista punkten, angående konungens förmenta rätt att återställa förbudsbestämmelserna, hvilket talaren icke ville medgifva. Hr Cederschiöld ville protestera mot hr Hartmansdorffs försök att förvandla denna fråga till ett förtroendeeller misstroendevotum mot regeringen. Det älåge representasten att sjelfständigt pröfva hvarje förslag och att, utan afseende på andra konsiderationer, förkasta hvad som funnes grundlagsvidrigt eller skadligt. Grefve Mörner försökte gendrifva friherre Bondes oeh grefve Lagerbjelkes invändningar, och ville i öfrigt icke medgifva att frågan om tull på jordbrukets alster hade något sammanhang med denna fråga. Hr Printzensköld troåde aw kenungamakten hade lättare att göra det goda än onda. Frihandeln vore icke den som verkade godt för de inhemska näringarne, tvertom. Statsrådet friherre Palmstjerna, C. O., fann öfver fiödigt att omständligare yttra sig, sedan hr grefve Mörner fullständigt utvecklat : otiverna för regeringens proposition, hvarföre friherren ätnöjde sig att åberopa hvad denna hans kollega anfört. Propositionen åsyftade endast en utsträckning längre än nu af ständernas beslutande rätt i tullfrågor, äfvensom att hindrå jemn fluctuation vid hvarje riksdag. Fräga vore dessutom nu endast att förklara propositionen hvilande till nästa riksmöte. Man egde under tide: bättre utrymme att pröfva saken och äfventyrade ej ett obetänkt och förhastadt beslut, då man i allt hade sig öppet att afslå vid nästa riksdag, om man icke id närmare besining då funne förslaget både nödigt och nyttigt. Hr IHjerta upptog hufvudsakligen ett skäl som grefve Mörner hade användt säsom bevis på fara för omkastningar i tullagstiftningen, nemligen en citerad uppgift att vid sista riksdag ändringar i tullsatser varit föreslagna för ej mindre än 345 artiklar, och 93 sådana varit underkastade votering i förstärkt utskott. Hr Hjerta ansåg detta såsom en naturlig och nödvändig följd deraf, att tulltaxan aldrig emellan rikslagarne varit föremål för någon förberedande undersökuiug som varit värdt att tala om, undantagande len af 1839 ärs kommitt, som räknade fere talangulla män ibland sig, men ändå blef mycket ofull ständig genom metoden som begagnades om man dermed jemför de undersökningar som för dylika ända mäl hållas i andra länder, till och med när det angär blott nägra få artiklar. Huruvida nägra vädligal omkastningar i sjelfva verket äro att befara, borde lerföre ick2 bedömas efter antalet af de förslag till indringar som varit å bane, helst minga af dessa kunde uttrycka verkliga behof, utan efter ständernas sammansättning, som hr 11. genomgick för att visa, att uti densamma icke läg någon väda för en alltför utsträckt frihandel; och om det nu hvilande förslaget till ny representation gär igenom, si torde denna, mente tal, blifva ännu mera konservativ. Han referetade till en af honom ingifven motion, hvari förekomma bevis på att det i iulitaxan finnes artiklar, helt nära beslägtade och begagnade till likartade ändamäl, som dock draga eu högst olika tull och anförde exempelvis tvenne för fabrikerna vigtiga räämnen kolsyradt kali och kolsyradt natron, bland hvilka den förstnämnda är belagd med 24 gänger så hög tull som den sednare. Äfvens att många fabrikater rig varit tillverka !e och ej kunna gömen, caktadt de äro föremäl för all; finnas belagde med ä hög tull att lir 8 Är det underligt, mente han, om ingar framträda om re i en så men v tullagstiftning. Gr ners exemingland fann han ej he Her inpassande på len varande fall; Grefro !agerbjelke hade redan ådagalagt detta, men man kunde tillägga att iotet hindrar Rikets Ständer att besluta, till den kraft och verkan det kan ega, ea länsre fortvaro af en tollsats för nägon viss artikel; det kommer an päl: om kommande ständer låta sig dermc Den största vädan af förslaget ans att under utsigten att få en tullafz 10: är nägot visst mäktigt i siräugningar lyckas genomd orre 1 ställd på edelst an zt hög im-J. ant väckte artadkomr motsatt ing, att st skydd d3 bortioges, en ytterligh Nar gerna sin mot 3. Regeringens goda a och välmening medl: laget förtjenade att eras, äfvensom den flantropi som uppenbarade sig i grefve Mörners skrift liga anförande, och hvem skulle icke önska em man kunde hjelpa alla. Men det är nu en gång tyvärr att förhållandet förenadt med civilisationen och framskridandet att sjelfva uppfin: ningarne, utvecklingen och den täflan, som leder fördel för det hela, ofta mäste medföra ct tilll rgäfves att hjelpa -genom en inskränande lagstiftning hvilken altid har sin Nemesis med ig; först prohibitism mot handeln med uvtlandet, sedan skrån och band på den inre näringafriheten, och slutligen kommer man till den så kallade arbetets organisation eller Louis Blanes system. Detta lär ej kunna förnekas om man vill gå logiskt tillväga och ej göra a sidosprång i räsonnemang t för att slippa erkänna konseqvenserna; och oaktads hela denna filantropiska riktning till sitt motiv fordrar allt erkännande, har dock erfarenheten om åe rön som hlifvit gjorda dermed i ett annat lan.! visat att den icke bär sig i slutföljderna. I anledning deraf afgåfvo grefve Mörner och hr von Hartmansdorff några korta yttranden, hvarefter och sedan hr Hjerta ånyo hatt ordet, och diskussionen kl. omkring 2 förklarats slutad, hr1 ken framställde propesition på afslag å Koögl. Maj:ts förslag till ändring af 61 4 regeringsformen, hvilken proposition besvarades med starka jz, blandade med några nej, -erefter hr von Hartmausdor:f begärde votering, då en mängd af husets talrikt samlade ledaöter aflägsnae s:g, och bland de återstående, såsom vi förut nämnat, 103 röstade för afslag och endast 54 för propositionens läggande på bordet tillnästa riksdag. 8 söker man f 1 — Plenum d. 1 Febr., kl. 5 e. m. Grefve Sparre (ordförandeilagutskottet) inlemnade sin riddarhuspolett. Hr grefren och landtmarskalken tillkä2nagaf att val kommer att förrättas den 4 Febr. till opinionsnämnden. Härefter föredrogs punktvis statsutskottets utlåtande N:o 21, i anledning af Rikets Ständers revisorers granskning af 1848 och 1849 mrs rr UU a et rg mm