som de goda börgårne på 1600-talet gjorde med mål den. Pet ena skälet med det andra hade bestäm honom att bifalla utsk:s betänkande; men som han a diskussionen trodde sig kunna sluta att bifallej torde blifva ståndets beslut, så var han villig att öfvergi på deras sida som yrkat återremiss, dä emellertic nya upplysningar hinna ingå, till stadga kanske fö! ett bifall, kanske för afslag. (Forts.) Bendestånde.. Plenum d. 1 Febr. e. m. Serskilda utskottets betänkande n:o 3 öfver väckta motioner om inställande af bränvinsbränningen under April månad föranledde en debatt, som räekte i mer än fem timmar och i hvilken omkring 40 talare uppträdde. Ingen öfverläggning i bondeståndet under denna riksdag har företett den värma och liflighet, som den ifrågavarande. Utgången blef återremiss på betänkandet, med uppdrag ät utskottet att närmare behandla och yttra sig öfver hr Dalmans hos ridderskapet och adeln väckta motion om ätgärder emot ett befaradt kringgående af I kongl. kungörelsen d. 13 Juli 1833. : Denna utgäng, som vanns genom votering emellan bifall såsom ja proposition och återremiss såsom nej5 proposition, vid hvilken votering 42 röstade för biIl fall och 59 för återremiss, föregieks af en votering -Jom kontraproposition, hvartill man hade att välja emellan afslag eller äterremiss, och dervid återremis; sen antogs såsom kontraproposition med 62 emot 35, som voro för afslag. Emot -ständets beslut att återremittera frågan anmäldes reservation af en mängd af talare, som yttrat sig för bifall till utskottets framställning. Öfverläggningen började med uppläsandet af ett skriftligt anförande af Olof Pehrsson från Blekinge, : hvari denne yttrade sig för afslag. ) Derefter uppträdde Anders Andersson i Walia och I påminde, att han redan då motionen första gången passerade ståndet hade yttrat sig emot densamma, emedan han ansäg orättvist att nu beröfva dem, som Å i förlitande på kungsord och den kongl. kungörelsen jden i3 Juli 1853 låtit bli att bränna på hösten, rät jtigheten att bränna på våren. I öfverensstämmelse I med sina förut yttrade äsigter talade han äfven nu I för afslag. Vice talmannen Svartling yttrade sig äfven för afslag, hufvudsakligen af två skäl: det ena, att de som brännt på hösten varit fabriksbrännare, då deremot de som ämnat bränna på vären synnerligen varit bönder och husbehofsbrännare, hvilka päräknat bränningen säsom ett medel för kreaturens utfordring, till följd hvaraf ett bränningsförbud för April mänad skulle tillskynda de stora bränneripatronerna en orättmätig vinst, på samma gång som det satte husbehofsbrännarne i förlägenhet och trångmäl det andra, att en anhållan hos kongl. majestät om bränningsförbud för April månad, under hvilken han utlofvat rättighet att bränaa, skulle försätta kongl. majestät på en hal is och tvinga honom in i det obehagliga dilemmat att antingen tvärt emot ständernas önskan tillåta den förderfiga brävinsbränningen, eller ock bryta sitt en gång gifna ord. Flere instämde med viee talmannen. Derefter kom det första yttrandet för bifall. Det var Olof Pehrssom från Westerbotten, som i ett skriftligt anförande erinrade att nöden i landet fordrar att den fattiges födoämnen icke vräkas i bränvinspannan, hvarföre han ville bifall till utskettets framställning em bränningsförbud. Kom så åter trenne anföranden för afslag, så att man hade skäl förmoda att den öfvervägande majoriteten inom ståndet skulle vara emot inskränkningen i bränningsrätten. Först Lindby från Gottland, som, sedan han erinrat att allmogen skulle af ett bränningsförbud erfara en lika allmän som kännbar rubbning i sin ekonomi, hvilken för mången skulle leda till obestånd, yttrade den åsigten att en begäran om bränningsförbud från ständernas sida, att den andra statsmakten skall bryta sina högtidligt afgifna löften och försäkringar, skulle väcka en ogillande känsla hos massan af folket. Tusentals medborgare, hvilka byggt sina beräkningar och inrättat sina hushåll i förtröstan på helgden af Kongl. Maj:ts beslut, skulle genom ett bränningsförbud träffas af oberäkneliga förluster, oeh om ständerna, för att tillfredsställa en svindlande opinion, anhölle att Kongl. Maj:t skulle bryta sina löften och försäkringar, så skulle de derigenom gifva regeringen en vink att beträda en bana, som kunde leda till hotande förvecklingar. En för all rörelse och industri skadlig osäkerhet skulle deraf alstras, emedan ingen kunde vara viss om och huru länge den eller de författningar, hvarpåä såväl industriidkaren och jordbrukaren som köpmannen bygga sina beräkningar, fortfara att tillämpas, innan det ena hämmande förbudet korsar det andra. Hvad nu beträffar frågan om behöfligheten af det bränniggsförbud under April månad som med en dylik skrifvelse afses, så kommer man, vid bedömandet deraf, in på för allmogen rätt ömtåliga förhållanden. Hvilka skulle mest lida af det ifrågasatta förbudet, om icke allmogen eller egarne af husbehofspannor, hvilka icke begagnade sig af den i den kongl. författningen af den 13 Juli sistl. år medgifna rätt att få bränna under December månad, just under beräkning att, enligt samma författnings ordalydelse, i stället få bränna under April månad, för att med dranken kunna framföda sina kreatur under denna tid, då, efter alla anledningar, fo-erbristen blir som mest tryckande i alla delar af riket. Hvarje förnuftig landthushällare har icke brännt i December för att få bränna i April; men han, som drifver sin bränning endast för sin boskaps framdragande, skulle beröfvas sin rätt, hvaremot de som idka brännin; icke i förening med jordbruk, utan såsom en fabrikshandtering, och hvilka alla brännt under December, skulle på de förres bekostnad orättvist gynnas. Den som under beräkning af dranktillgång från April må nads ingång vinterfödt sina kreatur, skulle se sig försatta i den svåra ställning att nödgas nedslagta en del af dem, och hvem ersätter honom för denna förlust? Ingen. Ej nog härmed. Under samma beräkning har han ej sålt sin potatis då han kunde få varan betald; nu är detta omöjligt för de flesta, och hvilken ersätter denna förlust? Ingen. Utskottets yttrade farhågor att, derest bränvinsbränningen ej inställes under April månad, en allmän hungersnöd botar oss, förtiena en vederläggning. Till en början misstager sig utskottet fullkomligt, om det tror att allmogen bränner af sin strida säd. Ingen af allmogen har råd att så misshushålla. Såväl i min hembygd som annorstäles är det utan exempel att allmogen bränner på annat än afskräde af sin spanmål och potatis. Ängbrännerierna deremot bränna visserligen af strid säd; men då, enligt utskottes försäkran, spanmålsbrist är rådande öfverallt i Europa, så är det ju klart att den spanmål, som ej Kan användas till bränning, skall experteras. Bristen härstädes blef ju under sådane förhållanden lika stor, priserna lika uppjagade, oeh den fattiga befolkxningens ställning lika svår och behjertansvärd. Och icke kan det väl vara utskottets mening, att sedan ständerna ingått på dess förslag att i skrifvelse till Kgl. Maj:t anhälla om bränningsförbäd, föreslå ständerne att derefter anhålla om utfärdandet jemväl af exportförbud å spanmäl? Utan detta vore ju likvälingenting vunnit.