som deltagit i förslaget och var på riddarhuset närvarande, hr Gripenstedt iakttog en ornbblig tystnad och höll till godo med de många sarkastiska anmärkningarne deremot; han undanilrog således propositionen allt annat stöd, än det den kund2a erhålla af den slutna stedel, hr statsrådet nedlade i voteringsurnan. I stället hade ministeren ett smickra :sig af hrr Bråkenhjelms och Printzenskjölds jemt: m litärb-fälhafvarens på Gottland mälktiga understöd!! Deremot åskådliggjordes fförslagets många och stora fel och brister — dess oförenlighet med en af hufvudgrundlerna i vår konstitution om rikets ständers ritt att vid hvarje riksdag utöfva sin lagstiftningsrätt, dess obehöflighet, ändamälslöshet och slutligen orättvisa — på ett både värdigt och talangfullt sätt af flera husets medlemmar både af den konservativa och den liberala fraktionen, hvarför debatten komme att redogöra. Resultatet är kändt och innebar det, enligt hvad vi kunna erinra oss, mest afgörande nederlag för ministeren i en vital fråga, hvilken låg henne om hjertat, som hon under värt s. k. nya statsskick någonsin lidit på riddarhuset. Wi nämna detta med något mera accent, efteersom vi veta att hofvet och magistraturen sjelfva ännu härvid fästa den största betyddenhet, då man vant sig att med ett slags förrnämt förakt nedblicka på borgareoch bondleståndens afslag å de kongl. propositionerna, väl vetande att om man endast är säker på adeln och prelaturen, så antingen förfaller frågan, då två ständ stanna mot två eller ock har man cn tillflykt och en grundad förhoppning till spellyckan inom de förstärkta utskotten. Denna tröst återstår likväl icke här; beräkningen at: få förslaget hvilande till nästa riksdag, har helt och hållet slagit felt, äfven om presteståndet icke denna gång såsom vanligt skulle följa adelns exempel och gåi dess fotspår. Den politiska manöver som man trodde vara så fint uttinkt, men som var så illa planerad, nemligen att genom förslagets hvilande vinna en förevändning för uppskof till nästa riksdag med ett öppet och bestämdt svar röramde den ömtåliga frågan om inoch utförselsförbudens borttagande, är totalt misslyckad och regeringen är således försatt i ett dilemna, från hvilket någon räddning icke finnes. Men denna företeelse hvarken kan eller bör betraktas endast isolerad. Den har och måste hafva en allmän konstitutionel betydelse. En minister, som i allmänhet förtjenar och eger landets eller åtminstone representationens förtroende, ja, vi våga säga, aktning, behandlas icke på sätt som nu skett. Man blottställer henne icke för ett sådant nederlag, i en fråga som, på det hela taget, hvarken hade någon formel eller materiel vigt, då det här gällde endast en bordläggning till nästa riksdag. Man hade således, äfven med tveksamhet, ja med öfvertygelse om förslagets oantaglighet vid den slutliga pröfningen kunnat tillstädja dess hvilande, utan någon machiavellism och utan att alltför ömtåligt såra sitt politiska samvete, så vida nemligen man velat skona miristeren och gifva henne ett prof på sin grannlagenhet,. En så sträng formalist som sjelfva hr von Hartmansdorff ville handla efter en sådan metod, under uttryck som likväl mer röjde medömkan än aktning för ministeren; och friherre Palmstjerna lät till och med undfalla sig att man icke fordrade ett större offer. Men, som sagdt är, man ville icke ens gifva detta, inom sjelfva det hus der kronan rälnar en så stor pluralitet af sina egna tjenxe!! Hur ma än vänder sig, blir det fördenskull omöligt att för nationens ögon dölja betydelsen af det lidna nederlaget — Detinnebär i sig en fullt ut lika sträng dom, som en anmälan enligt 107 8 regeringsformen, enär de rådslag, som föranledt konungen att, i ett så vigtigt ärende, som det här förevarande, med en så uppenbair åsyftning att inblanda sig uti och inslkränka Rikets Ständers beskattningsrätt, och wvittnande om en så kortsynt uppfattning af en stor ekonomisk och financiel fråga, framställa en proposition, den både konstitutionsutskottet och Rikets Ständer funnit sig böra så godt som enhälligt ogilla, väl mer än någonting annat måste vittna om bristande nit. skicklighet och drift hos föredra ganden, ssmt en underlåtenhet hos statsrådets öfriga ledamöter, att, uti ett allmän: mått och steg iakttaga rikets sannskyldiga nytta. Vi böra också vara öfvertygad: att konstitutionsutskottet icke underlåter att, vid afgifvandet af det s. k. decharge-betänkandet, taga vara på det af Rikets Ständer nu fattade beslutet, såsom en af de mest otvifvelaktiga anledningar till anmärkning,, som någonsin blifvit från riksstånden till utskottet remitteride.