Hran att innebära nagot hån eller nägon förnärmelse mot de furstliga personer som der vidröras, tvärtom vara hällen i cen värdig, aktningsfull och dertill i en djupt deltagamde ton, lika långt skiljd från det vedervärdiga hämet som det lika vedervärdiga smickret. Preussens konwng beklagas ju till och med säsom svag och olyckslig. Är detta smädelse, så måtte meningen väl varra, att en konung är så upphöjd öfver menskliga förmällanden att svagheten och olyckan cj kunna falla påt hans lott, Historien bekräftar ej en sådan uppfattning. Aklagaremakten har genom understrykning säsom brottslig betecknat allusionen på medeitidssagan om personer, som sålde sig åt mörkrets furste för erhållande af jordiska fördelar. Detta kunde ej annat än i hög grad förvåna svaranden och han kunde endast förklara detta så, att Hans Ex. hr justitiestatsminislern förvexlat analogi med identifikation, och föreställt sig artikelns mening vara den att czaren af Ryssland verkligen skulle deri vara identifierad med denna celebritet, och de båda öfriga höga personerna med de olycksaliga menniskor som åt honom sålde sina fattiga själar. Om så vore, kunde det endast förväxa svaranden,, att hr justitieministern icke befallt att artikeln skulle åtalas såsom smädlig och förgriplig framför alllt mot H. M. Czaren, såsom efter hans excellens förmecnande satt i jemförelse med den po tentat, som i ffolktron afbildas med atributerna af klöfvar och horm, en jemförelse som naturligtvis vore i högsta grad opassande. Men vid en uppmärksammare genomläsning skulle hans ex. hafva funnit att här icke är fråga om en )emförelse, utan om ett likartadt förhållande, Om man säger att 1 förhåller sig till 2 som ett tusen till tvåtusen, så är denna als! tillfredsställande för hvarje sundt menniskoörstånd, utan att det derföre faller någon in att enheten. skulle betyda lika med tusendet celler tvåan lika med tvåtusendet, hvilket naturligtvis vore en uppenbar öri nlighet. I det följande, äfvenledes understrukna stycket, talas om att de två tyska stormakterna satt sig i bende af Ryssland för att med dess hjelp — hvilket När ej behöfrer endast vara en hjelp af soldater och noner, utan kan och bör förstås i vidsträcktaste m2ning såsom en hjelp i råd och däd, såsom ett moraliskt understöd — tillbakahilla folkens politiska utveckling: de båda tyska staternas beroende kallas ett slafveri, nemligen i andlig och bildlig mening, och något annat slags slafveri kunde omöjligen härmed betecknas dä båda staterna såsom bekant åtnjuta ett yttre och formelt oberoende. Svaranden kunde ej förmola att nägot af de häri anförda fakta skulle .dragas i tvifvelsnål. Är det ej en känd sats att Österirike Cndast genon rysk vapenhjelp lyckades qväfva -den ungerska inswrektionen och att det endast genom fortsatta belsgringstillstånd lyckas hålla sina öfriga lydländer i undergifvenhet ? Är det ej allmänt ; bekant att dess styrelsegrundsatser blifvit mer absolutistiska i mån söm det kommit i ökadt beroende af den: monark, som öppet bekänner sitt hat till all konstitutionell styrelse. Hvad Preussen angår, så har väl hittills icke erfördrats nägon synbar rysk styrka, för att sammankKålla detta välde, men det är alldeles klart, att vid minsta rörelse i riktningen af en utvidgad folkfrinet, skulle rysk hjelp både erbjudas och mottagas. Svaranden anförd: ur en redan 1844 härstädes tryckt och då utan all mmärkning utgifven brochyr, kallad aden Orientaliska, det är den ryska frägan sid. 53 några ord, hvari det heter bland annat att Preussen -oaktadt de bittraste rön ännu icke är befriadt från den olyckliga tron. att det mäste stödja sig på Rysslanå; Preussen inser icke att det ryska stödet är en boja 0. s. v. Svwaranden trodde att de sista ärens erfarenhet icke jäffvade detta omdöme: han påminde om Marsrevolutionten i Berlin, då konungen, slagen i sin egen hufvudstad, blek och vacklande blottade sitt hufvud, liksom till en bön om förläte!se för de framburna liken af sina undersåter; en hvar som var vittne till denna upprörande scen med de derpå följande förödmjukelserna, iringförandet af den tyska fanan 0. s. v. kallade hmom då i sitt hjerta svag och olycklig. Han trodde sg icke behöfra erinra om de sednare händelserna, m huru Preussens regent efter hand :återtagit de konstiutionella friheter han under nödens tid beviljat sitt folz och inrättat sin styrelse allt mer och mer efter rysk: mönster; man eriure sig återförandet af tvånget som hårdare och hårdare tryckte pressen, och huru en af Tysklands mest utmärkte forskare och mest högsinnade tänkare, Gervinus, äfven inom Preussen blifvit förföljd för det han vågat framlägga i tryck resultaterna af sin djupa, lugna och sansade historiska forskning. Om det säledes befunnes, att den ätalade artikeln, långt ifrån att innehålla något sraädligt eller förgripdigt mot de ifrågavarande staterna och deras styrelser, tvertom på tt lungt, ädelt och aktningsfullt språk framställde erkla fakiska förhållanden ur alldeles samma synpunkt hvarur de betraktas af hela den sjelfständiga samtih pressen, så hoppades svaranden att det väckta ätalt skulle komma att förfalla, och det så mycket mer: som det vid den flyktigaste blick på de citerade lagrmmen visar sig att dessa afse endast sådana fall, di genom smädliga, förgripliga eller till osämja, med fränmmande makter ledande yttranden eller omdömen om främmande länder och deras regeringar, m. m., hndets lugn eller säkerhet kunde spå något sätt äfventyras eller störas. Attsädan är afsigten med det citerade momentet i tryckfrihetsförordningen, visar sig Ögonskenligen deraf, att dertill lämpas 5 af 6 kapitlet missgerningsbalken, som angår myteri och uppror, och ej det 60 kap. i samma balk, som angår personliga förnärmelser. Men det mäste för hvar och en vara klart, att någon väda för wvänskap med främmande makter icke kan uppstå af Teproducerande af en utländsk tidningsartikel, som icke med ett enda od vidrör eller anspelar på sven:ska f rhällanden, uten bedömer utländska, Sverge icke i aflägsnaste män rirande politiska omständigheter, ur den synpunkt hurur de måste betraktas med afscende på det land ivari artikeln först skrefs. Aklagaremakten hade också ur det citerade momentet i tryckfrihets-förerdningen uteslutit orden som angå osämja med främmand: makter, såsom något hvilket i törevarande fall saknade all tillämplighet. Men sälunda har äfven momentet i tryckfrihetsförordningen blifvit lösryckt ur sitt tydliga kaussal-saramanhang med det lasrum i allmänna lagen, som angår myteri och upprors, och vådor för statens säkerhet, på ett sätt, hvaraf, om det godkändes, skulle bli en följd, att nästan inga utländska politiska ämnen skulle vidare kunna af den offentliga pressen behaadlas. Men tryckrihetsförordningen medger frihet att behandla och kritisera, till och med klandra den egna regeringens handlingar, och att förneka den en dylik frihet med afseende på främmande regeringars, var en orimlighet, som uppenbart är stridande mot tryckfrihetsförordningens både anda och bokstaf. På dessa anförda grunder yrkade svaranden att varda i denna sak från allt ansvar befriad, och hänsköt för sin del målet till den blifvande juryns upplysta bepröfvande. Sedan svaromålet sälunda blifvit framstäldt, och aktor dervid upplyst ett han icke ämnade ingå i diskussion angående de olitiska förhällanden, som blifvit af svaranden förejragta, samt bäda parterna förklarat sig beredde att utse jurymän, förklarade rättens ordförande att hin, då svaromälet blifvit muntligen framfört, icke kunde anse målets behandling hos rätten slutad, förr än protokollsjustering skedt, och bestämdes dertill nästkommande måndag, då äfven val till jurymän skulle företagas. saa MAP HANDELS-UNDERRÄTTELSER. 4