Aftonbladet – 30 januari 1854, sida 3

ner Nö EAS AE ningens stol och härmade med munnen kanonskott, så starka, att hon så när dumpit i golfvet af förskräckelse. — Just densamme. Nå nu skulle sonen, som också är professor — för se den gamle är död — tala eller orera, som det heter, på slottet öfver salig kungens död. — Nå, kan någon gissa hvad han sade? — Hur fan ska vi kunna det? . — Jo, han sade att skottet för hvilket komungen föll icke var — danskt. Det blef tyst. Det var som hade en ny Perseus hastigt blottat Gorgohufvudet; så förstenade sutto de alla. Imsider höjde en af de närvarande, någotmera drucken än de öfriga, sin röst. — Det var tusan till karl! och det tordes han säga de kungliga midt upp i synen? — Åh, det var icke så illa ment — återtog den förre med ett hånskratt — Professorns ord hördes ej rigtigt tydligt... Alltsammans var ett misstag... Han menade att skottet icke var — falskt, — tyy så förklarades åtminstone hans ord. — Det här blir allt bättre och bättre — tämkte Stobee, som icke utan en hemlig tillfredsställelse afhört detta resonnemang. — Hm! — återtog ex annan — han menade nog hvad han sade... Men icke bör väl dottern till Carl den elfte och systern till Carl den tolfte menas . . . Hon åkte i dag som regerande drottning i sin hufvudstad, — men bredvid hennes vagn red en Viss .... — Håll bror, ... du talar hufvudet af dig. o— Prat! Vi ä allesammans bröder och vänner. Han såg sig omkring, men Jespersson hade så ställt sig framför Stobee, att talaren icke märkte honom. Denne fortfor, utan att låta störa sig: — Utom dess, hvad vore det för fara... Han är icke kung och han fick lof att taga emot fullmakt af oss som gceneralissimus ... Mins du inte, att vi höll på att kasta ut Hyltin genom fönstret, då han ;proponerade att göra prinsen till medregent. För öfrigt öm jag gör min pligt och lyder Guds och Sverges lag bbehöfver jag icke frukta hvarken kung eller drottning, : och dermed punctum.