Aftonbladet – 30 januari 1854, sida 3

ine ONA kungen mena väl, men folket hade så lagom bra under honom— Det var Herrarne skuld till. — Han kunde ha varit hemma, han såväl som fadren, så hade inte herrarne. .. — Hugg den lymmeln på truten! Han står ju och smädar kung Carl. Ett allmänt slagsmål var nu nära att utbryta mellan de retade partierna. De som voro mest upplifvade af drufvans safter började redan traktera med en och annan örfil, då Jesperson, hal som en äl, kastade sig emellan de stridande, och snart lyckades besvärja stormen. — Det mätte vara en slipad karl, den der skräddaren — tänkte Stobte. — Man får cj skåda hund efter håren, som dansken säger — det märker jag. Nya dricksvaror reqvirerades nu. Under brorskålar återställdes freden och man begärde att den förste talaren måtte fortsätta sin berättelse. — Den är redan slut. — Hvad nu? Har bror så tappat concepterna för en hurrils skull, att bror icke har något mer att säga? — yttrade en annan, som i hemlighet förtrutit at sällskapet skänkt berättaren så mycken uppmärksamhet. — Hör bror — inföll nu en tredje — vi ha druckit brorskål nu och öä vänner... Håll derföre din käft och retas inte med folk. Kommer du ihåg något, som kamraten glömt, så tala om det utan chikan... — Ja det kan jag göra — återtog den andre med vigtig min; — ja, jag kan tala om hvad Rudbeck sade . . — Rudbeck? hvem är det. — Jo — återtog den förre — han är pofessor och son till den Rudbeck, som vid Upsala brand satt grensle öfver akademien, der de läsa och ha sina böcker... Han var öfver 80 år, när han satt der på taket och styrde slangen och när de ropade åt honom: Nu brinner rofessorns hus i Svartbäcken, — svarade han, lugnt: Lät det brinna, akademien får icke brinna, Loa — Var det densamme, som, då vär drottnings föräldrar voro i Upsala och inga kanoner funnos att skjuta med, då skålarne druckos, stod bakom dea unga drott