Aftonbladet – 30 januari 1854, sida 3

ett ringa antal ledamöter, bland hvilka väl åtskilliga utmärkt: skyttar finnas, men hvilka. då detta gille under de s-dnare ären ej rönt allmännare deltagsnde, endast kunnat bafva ringa inflytoude på vårt samhälles öfviga stridbara medlemmar; så är ock förhållandet på de flesta ställen med de (22) skarpskytteföreningar, som tro bildade inom nationalbeväringens kompanier: de äro på långt när ej hvad de kunde och borde vara. Komma vi fortfarande att få lefva i fred och ro på vår ö, då blir ksnske ej mången uppmärksam derpå, att vi icke under freden efter bästa förmåga bilda oss för en möjligtvis stundande strid; men kommer en gäng denna stridens dag, då skall man för sent erkänna, hvad man nu tanklöst försummat, och finna att denna försummelse då måste gildas kanske med härjad egendom, säkert med blod. Nu hör man emellanåt beräkningar öfver de dagsverken, som åtgå till de årga vapenöfningarne, — då kommer kanske de på slagfältet fallnes stora antal att vittra om hvad man nu af tauklöshet eller oklok egennytta uraktlåtit. Vi förorda derföre nu, medan det ännu är tid, att öns kraftfulla män och ynglingar ville — mera än hittills skett — tänka på att geom öfning vinna skjutfärdighet, och viuppmana dem, att låta denna tanke äfven komma till verkställighet, på det vi alla med tillit till egen förmåga mätte kuuna motse den dag, då möjligen det nuvarande fredsiugvet afbry tes af en strd på hf och död. Vi upprepa ännu en gång. 1 få ord, de skäl vi hafva till denna uppmaning: Den infsoteri-trupp, som med eftertryck och utan för mycken blodspillan vill kunna tilibakaslå en anfallande fiende, böri främsta rummet kunna handtera gevär — kunna ladda fort och skjuta säkert; det är för sent för den oskicklige att öfva sg i skjutkonst, när fienden beträdt vår strand; den tid, som då kan vara öfrig behöfves allt för väl till enordning och öfning af åtskilligt annat. — Alltså vända vi oss härmedelst til! alla, både dem som anse det för en skyldighet, och dem som anse det tillika för en ära att i en framtid deltaga i fosteröns försvar, och föreslå dem, att gemensamt bilda ett skytteförbund, hvars hufvudsyfte bör vara att inom sig b:lda skickliga skyttar. Men jemte detta hufvudsyfte bör skytteförbundet söka åtadkomma. att de af vårt samhälles stridbara medlemmar, hvilka af ett eller annat skäl ej ansluta sig till förbundet, med mera delt2gande än förut omfatta de redan befintliga inrättningar, hvilka egentligen arbeta åt samma mål, nemligen skarpskytteoch jägaregillet och kompaniernes skytte-föreningar, från hvilka den nya stiftelsen hufvudsakligen borde skilja sig (ifall ej snart nog en förening med skarpsky:teoch jägaregillet anses lämplig) genom oftare anställda och fullständiga. skjutöfningar och enklare stadgar. Vi hafva sökt framlägga skälen för denna uppmaning i så enkla, kara ord, vi förmått, troende att.saken, om hvars stora vigt viäro så innerligt öfvertygade, rätt insedd, skall vidare tala för sig sjelf. Och vi hysa det hopp, at: mången skal! finna att vi hafva rätt i det, vi sagt, och att fosterlandskärlek ej skall saknas hos dessa, för att med en ringa uppoffring nu vinna ett stort, manligt mål, om detta ock endast blefve: välgrundad sjelfförtröstan till egen kraft. ndeet——