Aftonbladet – 30 januari 1854, sida 3

mn ne An nn nn rn VV VV ———— åz 2 borgareståndet, — nog var det präktigt och grannt i Upsala må j tro... Jag glömmer aldrig den domkyrkan. Vid altaret hade de upprest en loge för H. K. H. Arfprinsen och hertigen af Holstein. Der sutto de. Nära altaret i choret stod en silfverstol. På den satt Hennes Maj:t och afhörde predikan... — Hvem predikade? — frågade flera. — Om ni icke brutit af mig hade ni redan vetat det. Det var biskop Ruden i Linköping ... Ah ni må tro, han gick på Görtzen, som Paulus på. de Corinthier... Blir efter hans ord Görtzen salig, så är väl vår Herre icke just nogräknad på folket... Derefter gick drottningen fram till altaret för att krönas och mottogslutligen arfprinsens hyllning och riksens råds ed. Men hvad tycker ni väl! medan arfprinsen gjorde eden som generalissimus, gick hertigen af Holstein ur kyrkan... — Hvad! gick hertigen ur kyrkan? — ropades i chorus. — Ja det gjorde han. — NHvarföre gjorde han det? — Hur dj. skall jag veta det? Allt nog, han gick. — Det var väl icke underligt, att han gick — hörSa röst säga. — Ty egentligen var det väl han ändå . .. Talaren afbröt sig hastigt, liksom rädd att hafva sagt något för mycket. Stobee Iutade sig fvam för att se om det var hans skräddaremästare som talade, men det var en fullkomligt okänd person. Han såg ut ungefär som en handlande från en småstad. — Prata inga dumheter — återtog den förre — Om hertigen blifvit vald, så hade han min själ icke afsagt sig suveräniteten, utan hade troligen blifvit en ännu värre envåldsherre än morbrodren, Men nu blef larm i lägret. Några ifriga Caroliner rusade upp under högljudda skri och hotande åtbörder. — Hvad för sju tusan dj.! Var icke salig kungen bra kanske? Åt fan i våld med den som vågar sägs ett enda ord om kung Carl. — Hm! — mumlade en annan, — nog kunde vä