Aftonbladet – 28 januari 1854, sida 3

I medregent . Alla dessa intriger vore af föga betyder Thet, om de ej väckte agg och misstro ståmden ewela och uppfyllde böndernas hufvuden med gahlenskaper, s att de understodo sig att tala i ämnen, sopm dem int anginge . .. Grefve Horn fortfor: — Det hände en gång i drottning Kristtinas tid, at presterna — märk väl, det var ändå prestterna! — vå gade göra några anmärkningar... Då frågade drottnin gen ganska allvarsamt, om det var deras mening at klandra henne och hennes regeringsätgärder, gifvande sålunda tillkänna, att dermed hade endast adeln attskaffa. Gyllenstjerna (häftigt): Ja, dylika försök måste i tid förekommas, ty få de ohejdadt fortgå, så farväl med all samhällsordning . .. Sedan det lyckats menige adeln att få vår urgamla klassindelning upphäfven, återstår OSS, för att ej sjelfva neddragas, ingenting annat än att upphöja densamma. Vårt stånd måste förstärkas, våra gamla privilegier förnyas och förökas... En skarp linie måste dragas mellan oss och de ofrälse... Arvid, läs upp det memorial du skrifvit rörande denna sak och som du tänker uppläsa i ståndet... Jag betviflar imgalunda att det skall erhålla underskrifter. Horn lydde och uppläste utkastet till 17720 års adliga privilegier. Gyllenstjerna och Lejonmark skänkte cdet upplästa sitt odelade bifall. Endast Gyllencreutz ssatt tyst och sluten. — Herr lagman, — yttrade Horn insttällsamt; — tyckes ej skänka min skrift sitt bifall... Är det något att anmärka, så haf den godheten att upplysa det... Af lagman Gyllencreutz behöfver ingen blygas att bli rättad. Gyllencereutz (med ett spefullt löje): Dervid är ingening att rätta; den är ypperlig. Jag beklagar blott, att vödvändigheten framkallat dess författande. Den makt, om behöfver omgärda sig med privilegier, är redan bruten. Horn (med hetta): Hvad säger lagman? Gyllencreutz (lugnt): Sanningen... Var ej så het, err grefve! Attatio år trycka mina skuldror och dessa r hafva skänkt mig erarenhetFör andra gången måste Gyllenstjerna såsom fredsnäklare lägga sig i samtalet. Han fruktade det hans någ i hettan skulle kunna förgå sig mot den gamle, ördnadsvärde mannen. — Låt gubben prata, — mumlade Horn i för sig sjelf; det tillhör hans ålder att rädas öfver allt och se spöer midt på ljusa dagen ,.. min att handla. (Forts.)