Aftonbladet – 28 januari 1854, sida 3

al ? I Ryssland här hvarje minister jemte sig ens. k adjoint eller medbjelpare, hvilken vanligen bli lhans efterträdare. I fem nn ne li Te Peum. Under denna titel innehåller Sitcle föl. jande reflektioner, som vi anse förtjenta at meddelas våra läsare: s Ryska kejsaren har låtit ejunga ett högtidligt Te Deum i S:t Petersburg och hela sit rike för att fira deti seger hans flotta vunni öfver den turkiska vid Sinope. Han hade inbjudit representanterna från alla de utländska hofven att åhöra detta Te Deum. Frankrikes sändebud har högsinnadt vägrat att efterkomma inbjudningeii. Vi hafva här en politisk handling, som redan rönt ett allmänt bifall och hvartill vi nu ej ämna återkomma. Vi vilja endast fråga, huruvida det är öfverensstämmande med sedlighet och religion att öppna templen och sjunga Iofsånger för att tacka den allsmäktige för olyckor som träffa hela menskligheten. Befinna vi oss väl i nittonde seklet? Ligger ej häri ett vidunderligt misstag? Brottet, försåtet, missbruket af den råa styrkan skulle, emedan de blifvit begångna i strid mot all rätt, emedan de bedrfvas i en stor skala, kunna blifva en till den grad helig sak, att man åkallar Gud sjelf att helga och välsigna dem! Nej! det är omöjligt. en starke anfaller den svage och slår honom till marken, banditer slå sig tillsammans och anställa skändliga förödelser, och man skulle sjunga Te Veum! Ännu en gång, det är omöjligt. Hvad har väl tilldragit sig vid Sinope? Var det en reguliär batalj, en ärlig strid på lika vapen? Hvem vågar påstå det. En flotta ligger för ankar. En till styrka och antal öfverlägsen flotta faller öfver den oförberedd; i ett ögonblick är hafvet betäckt med spillror färgade med menniskoblod; tusentals menniskor omkomma; andra, svårt sårade, lemnas på stranden utan hjelp, utan läkarevård. Den segrande flottan skyndar sig undan, och man sjunger ett Te Deum! — Må dylika bragder utföras i krigets namn, men må man åtminstone ej häda gudomen genom att låta honom mellankomma i dessa upprörande skändligheter. Det var en tid då kriget var ett civiliserande element; det var det medel hvarigenom stammarna och folken närmade sig hvarandra, förenade och sammanslöto sig midt under förfärliga skakningar. Under denna barpariska tid gjorde menniskorna sin gud till en afbild af sina vanskapliga samhällen; de såfvo honom ett särskilt namn, de kallade ionom härskarornas gud; de sänkte sina fa0r inför honom, och presterskapet, som välignade soldaten vid hans aftåg, mottog hoom vid återkomsten för att fira hans segrar. läremot var då ingenting att invända. Men m för tiden, då sättet för mensklig verksamet så betydligt förändrat sig, då upptäckerna inom -vetenskapen knutit oräkneliga frediga band emellan nationerna, då ångkraften yckt alla Europas hufvudstäder i hvarandras ärhet, då en ny verld är i födselarbete och ndast begär att få bryta ut ur sitt fängsel; å presterskapet, som förr välsignade härara, sedan nära fyratio år endast har lokomover, manufakturverk, jernbanor och någon äng äfven frihetsträd att välsigna, då Muammeds religion, som förr var så ofördragim, nu ger ett föredöme i fördragsamhet, i stning för bestående rätt, då med ett ord tiens tecken tala så högt; att nu sjunga Te eum med anledning af blodbadet vid Sinope, det ej att stöta alla religiösa begrepp ? Är et ej att häda Gud sjelf?