Aftonbladet – 27 januari 1854, sida 3

och egendomar på landet äro af häradsrätterne särskilde vitesförbud stadgade. Utan tvifvel äro slika vitesförbud, enär det visat sig, att de i allm nna lagen och genom författningar utfäste böter för åverkan och skada på enskildes ägor ej äro tillfylle-tgörande för att freda för ohägn och okynne, synnerligast af behofvet päkallade. Men en orimlighet synes det mig vara, att säsom nu ofta händer den ena egendomen skall hafva större skydd än den andra, så att till exempel uti samma socken, ja til och med by, vitesförbuden äro så olika, att ohägn och skada på ett hemman straffas med 10 till och med 20 rdr rgs, men på grannhemmanet med 5 å 3 rdr 16 sk. rgs, hvarförutan dessa vitesförbud, derest de skola varda gällande, årligen mäste i hemkyrkan och grannsoeknarnes kyrkor uppläsas, hvilket förorsakar ej mindre ägaren än presterskapet ett i min tanka onödigt besvär. Då nu den enas ägor böra vara lika fredade och genom lagstadganden skyddade, som den andres, och det dessutom är af vigt, att ästadkomma enhet och konseqvens i all lagstiftning, vägar jag föreslå, att, med upphäfvande af de enskilde vitesförbuden, ett lika bötesansvar för ofred och skada ä enskildes ägor stadgas för hela riket, hvilket enligt mitt förme nande bör bestämmas till 6 rdr 32 sk. bko. Om remiss af denna min motion till vederbörligt utskott anhälles ödmjukeligen. Stockholm den 30 December 1853. Jöns Andersson.