att genom detta uttyck I. M:t och stan derna vexlat utmärka att förändringen skull så snart inträda, att inga embetsoch tjenste: män vidare utnämndes med rättighet till de gamla löningssättet. Atminstone hade det sedan ständernas skrifvelse till K. M:t inkom. mit, ålegat föredraganden för finansärendena att omedelbart föreslå K. M:t att de fullmak. ter, som dädanefter komme att utfärdas fö embetsoch tjenstemän med indelta löner skulle, (likasom förhållandet vid flera tillfäl. len varit och ännu i vissa fall är, vid sådan: embetsverk, som stå under organisation) in. nehålla den klausul, att de utnämnda perso: nerna voro skyldige att uppbära sina i hem. mansräntor utgående löner efter det, i enlig: het med K. M:ts och ständernas gemensam fattade beslut, bestämmande medelpris. Äf. ven underlåtenheten häraf anse vi såsom er försummelse af föredraganden, ehurn en sådan klausul numera verkligen lärer blifvit de utfärdade fullmakterna införd. Besynrerligt nog har ins. uppehållit sig ensamt vid ett slags formell, från en förvänd och förvrängd tolkning af ständernas skrifvelse j ämnet, hårledd deduktion för den åsigt, att både K. M:t och ständerna ansett frågan om hemmansräntornas utgörande stå i ett oskiljaktigt samband med den om grundräntornas förenkling. Deremot har ins. denna gång alldeles tvärtystnat i frågan om dels det inre sammanhanget emellan dessa frågor, hvarom samma herre vid föregående tillfällen så vidt och bredt ordat, dels de formella hinder, som förmenas hafva mött för en skyndsammare verkställighet. I förra hänseendet torde vi ånyo få fästa uppmärksamheten dervid, att räntornas lösande efter mecelpris, befrielse ifrån forsellön och förändrade grunder för markegångssättningen på intet vis behöfver vara beroende af den minskning uti antalet persedlar, som ränteförenklingen afser, emedan det går lika lätt att göra uträkningen efter medelpris, om markegångsoch årsprisen äro bestämda efter den ena eller andra grunden för markegångssättningen. Och vi upprepa hvad vi förut vid flera tillfdlen yttrat, eller att den största vinsten för ce skattdragande i hela denna sak består dei, att uppsägningsrätten försvinner, och att lisen får ske efter medelpris; hvaremot det kan qvitta dem ungefär lika, om några småpersedlar, hvilka ändå aldrig utgå in natura, och å hvilka priserna kunna anses sedan tjugotals år stående, bortfalla och förvandlas till penningar; äfvensom att det kommer att imnebära en bestämd skatteförökning om, såsom regeringen vid denna riksdag föreslagit, åtskilliga persediar skulle förvandlas till s. k. hufvudpersedlar, å hvilka en successiy prisförhöjning sannolikt kan förutses. Också tillstyrkte det liberala statsutskottet vid 1340 års riksdag, hvad som äfven af borgareoch bondestånden bifölls, att det indelta löningssättet skule förändras, samt uppsägningsrätten försvinna ach räntorna lösas efter fem års medelpris, utan att frågan om ränteförenklingen ansågs vara deraf beroende; varande det tvärtom af statsutskottet hemstäldt, att dermed korde anstå intill dess genom resultatet af det nya lösningssättet sig visat huruvida perbsedlarnes förminskning till antal vore af verkligt behof påkallad., Så liten vigt fästade man den tiden vid den delen af frågan, som man nu äflas att göra till hufvudsak. Beträffande de uti vår förra artikel hufvudsakligen ganskade formella hindren för verkställigheten, har den värde ins. helt och hållet förbigått dssa, med det förklarande, att våra bevis, att lenna verkställighet kunnat följa redan för katteåret 1852 tjena till platt ingenting,. Jet är åtminstone ett beqvämt sätt att vederligga. Det märkligaste härvid är dock, att regeringens svar till bondeståndet endast i förbigående och uti en mellanmening låter förstå, att ett bposkiljaktigt sammanhang, skall hafva funnits mellan lösningen efter medelpris och ränteförenklingen, hvaremot man ansträngt hela sin förmåga, för att ådagalägga att, med bästa vilja i verlden, regeringen icke kunnat under tiden sedan förra riksdagen, sätta det fattade beslutet i verket, förnämligast i anseende till förment saknade föreskrifter om förändradt sätt för val af bondeståndets deputerade i markegångskommittåerna. Och då egeringen icke åtnöjt sig med att svara bontständet helt enkelt, att anlednin gen till det anmärkta dröjsmålet varit et Oskiljaktiet sammanhang. mellan denna fråga och den nu afgifna propositionen om persed-lförvandlingen, utan deremot sökt förskansa sig bakom de hinder som dervid förment: möta, kan det också tagas för afgjordt att vederbörande uppgjort sin operationsplan med hänsigt att hufvudsakligen skyddas af dessa former, hvilket väl snart blifver uppenbart i det s. k. dåchargebetänkandet. Vi hafva emellertid i vår föregående artikel visat, att några sådana former, som hindrat beslutets skyndsamma verkställighet redan för skatteåret 1852, ingalunda förefunnits, såvida regeringen dels omedelbart gifvit befallning om upprättande af priskursnter för höstmånaderna 1851 och vintermånaderna 1852, för att tjena till grund vid bestämmande af det årspris, som skulle fastställas vid markegångssättningen om hösten sistnämnde år, dels för: ständigat konungens befallningshafvande i de 20 Jän, der f. n. mer än två ledamöter af bondeståndet väljas, att i enlighet med bondeståndets beslut vid 1809 ärs riksdag och K. M:ts derpå grundade kungörelse af den I Oktober 1810, låta bondeståndet, hvar inom sitt respektive län, utse lika antal fullmäktge att i markegångssättningen deltaga. Kinkigare hade den saken icke varit, om manv ärligt velat. Men se, det var just förmodligen viljan som fattades, ) ) 1810 rs kungörelse bestämmer tydligen sättet huru med valet af dessa deputerade skall förhållas, nemligen att när terminen till markegängssättni gen blifvit af kenungens befallningshafv och i kyrktn kuugjord, hvarje sockens så fort ske kan, sammanträda och välja, e