Aftonbladet – 27 januari 1854, sida 1

CD SKUOIA Tala HICINRBAUV MS RR Frakten betalas härstädes. I KR e . STOCEHOLE , den 27 Januari. Svenska Tidningen för i lördags innehåller en uppsats rörande skatteregleringsfrågan, hvilken förmodligen vill gälla såsom en vederläggning af Aftonbladets anmärkningar en vecka förut mot regeringens skrifvelse till svar på bondeståndets framställning angående verkställighet af Rikets Ständers och Kgl. M:ts sammanstämmande beslut vid 1851 års riksdag, om upphörande af räntetagares uppsägningsrätt af de indeldta spanmålsräntorna och öfriga naturapersedlar, samt dessas lösen efter ett få 10 års markegångspris grundadt medelpris. Denna uppsats, hvilken är af sådan beskaffenhet, att icke ens det halfofficiella bladet vågat eller velat derför ikläda sig egen moralisk ansvarighet, utan låtit den uppträda under en insändares flagga, erfordrade väl i och för sig icke något genmäle, emedan dess argumentation är alltför underhaltig och klen för att den skulle kunna rubba någons öfvertygelse, som egnat den ringaste uppmärksamhet åt den föregående diskussionen i detta ämne, än mindre dens, som har fullständig reda på saken och känner såväl det materiella som det formella af detta vigtiga ärendes behandling, ej mindre från regeringens, än från representationens sida. Men då insändaren, under masken af en riddare sans peur et sans reproche, alltför illa döljer sitt anlete af cn uppblåst herre, som väl finner sig hafva en sjuk sak, men som inbillar sig kunna genom ett öfvermodigt språk tvinga sina motståndare till tystnad, så torde våra läsare ursäkta att vi ännu en gång återkomma till detta ämne, för att något närmare belysa halten af det på en gång (för att begagna insändarens egna uttryck) oförsynta och enfaldiga, sätt, hvarpå denna nye Bayard de la triste figure söker försvara den af regeringen begångna grofva försumlighet,, hvarför han gjort sig till riddare, med en omständlighet och en advokatyr, som vore han i egen hög person kallad att derför stå till svars inför sjelfva riksrättens skrank. Nu till saken. Frågan är verkligen den, som insändaren uppställer, nemligen, huruvida det tillhört föredraganden för finansärenden att gå i författning om verkställighet af det fattade beslutet rörande räntepersedlarnes lösen efter medelpris, oberoende af beslutet om den s. k. ränteförenklingen? Insändaren invänder häremot, att då en särskild föreskrift om verkställigheten icke blifvit i sammanhang med beslutet uttryckligen meddelad, regeringen skulle handlat till och med klandervärdt, om hon i strid mot prazis vidtagit någon åtgärd till en sådan verkställighet. Men detta är ju att vända frågan helt och hållet bakfram. Ty när konungen framställt ett förslag, utan att ställa detta i oskiljaktigt sammanhang med ett annat, och rikets ständer bifallit det förra, måste, enligt den enklaste logik, deraf ovilkorligen följa, att det bör bringas till verkställighet, så framt icke något särskildt beslut blifvit af ständerna fattadt derom, att en sådan verkställighet borde uppskjutas. Och då insändaren icke förmått visa att ett dylikt beslut om -uppskof blifvit a! ständerna fattadt, utan tvärtom handlingarnc ådagalägga att rikets ständer anvisat de afregeringen äskade medel i och för en skyndsar ioch omedelbar verkställighet af konungens utaf dem gillade beslut, så måtte derat var: Jen klar slutföljd, att regeringen saknat al anledning till ett sådant uppskof, och att der: för en slik uraktlåtenhet mot henne gjord: inanklagelse, eger fullkomlig giltighet. Den ministerielle sakföraren invänder viIdare: att beviset, det frågan om räntornas löÅsen efter medelpris eger ett oskiljaktigt sam. band med den om ränteförvandlingen ligge uppenbart deruti, att begge dessa beslut blifvit till regeringen öfverlemnade i en och samme skrifvelse, då det eljest förmenes vara brukbligt att ständerna aflåta särskilda skrifvelse: för hvarje ämne af särskild beskaffenhet,, Detta skäl är, om möjligt, ännu ömkligarc än det förra. Icke ett utan hundradetals cxempel äro tillgängliga för den som är någo mera hemmastadd, än insändaren synes vara. med allmänna ärendens behandling,, både at regeringen, uti en och samma proposition, I framställer sina förslag och att rikets stände luti en och samma skrifvelse meddela regerin. Igen sina beslut i särskilda af hvårandra obe Iroende frågor eller delar af samma ämne, äf vensom att ständerne, vid pröfning af en så dan regeringens proposition, bifalla vissa dc