Aftonbladet – 24 januari 1854, sida 2

vrstorp, Söder om Bjälls-NObbelot, Tekomatorp, söder om Akarp och Reslöf till Remmarlöf, der banorna korsa hvarandra, V. Sallerup, Borrlunda, Skeglinge, Gärdstånga, Holmby, Hammarlunda, Harlösa, Öfvedskloster, Wressel, Omma, söder om Sjöbo, Tägra, We leröd, Tånghuset, Styröd, Ramsäsa, Allvadsmölla, öster om Högesta, Herrestad, Ystad. Skulle den Östra linien frän Lund få företrädet, så skulle Hel singborgsbanan gå från Tågarp till Kläsinge, Tirup, Fillesta, norr om Torrlösa, Trolleholm, Rya, Hasle, Stanstorp, och möta banan i Nyby vid Bosjöklosicr. Ystadsbanan kom då att möta Lundabanan i ! linge. Men banorna komma då ej att korsa hyarandra. Dessa uppmätningar äro af stor vigt för att derigenom hafva fått en säker linie afstakad mellan Ringsjön och småländska gränsen, i trakter der man annars fruktade för alltför stora naturhinder, hvilka dock ej förekomma. Engelsmännen hafva fortsatt uppmätningarne flera mil inåt Småland i samma riktning, och under arbetet hafva de varit biträdda af hr löjtnant Frykholm härstädes. — I Korrespondenten från Landskrona läses: Vi hafva sett bref från tillförlitlig person i Lund som berättar att filosofie magistern M. Wiberg (skåning) derstädes uppfunnit en snällsättningsmachin, som fullkomligt lyckats. Vi veta att redan i Danmark af hr Sörensen en sådan uppfinning blifvit gjord, hvilken dock icke helt och hållet uppfyllde ändamålet; med denne åter lär uträttas lika mycket som annars med en hel del sättare. Mag. Wiberg har tagit patent å sin vackra uppfinning och är med densamma nyligen afrest till England för att der göra anspråk på det stora pris, som är utsatt till förmån för den, hvilken kunde upptänka en sådan machin. Josidisza föreniogens OCentralafdelning Vid Juridiska föreningens central-afdelnings sammanträde sistlidne lördag diskuterades de i programmet för detta års möte under rubriken Allmän Civillag upptagne frågor. Sammankomsten bevistades af, bland andra, tvenne ledamöter af Konungens Högsta domstol, samt en norsk jurist, assessor 1 Christiania stifts öfverrätt, hvilka alla deltogo i debatten. De afhandlade frågorna voro följande: 1) Skall den, som enligt 23 kap. 4 Arfdabalken eller 18 kap. 9 H. B. vill anställa talan om klander emot förmyndares redogörelse eller sysslomans förrättning, anses hafva iakttagit lagens föreskrift, om han inom natt och är ifrån erhällandet af förmyndarens eller sysslomanneuns redogörelse pa) till vederbörlig domstol uttagit stämning å redogöraren? eller . b) skall med ordet lagligas förstås, att redogöpraren af stämningen undfäut behörig del? Svaret på denna fråga utföll enligt de flestas mening så, att stämning skulle vara ich blott till vederbörlig domstol uttagen innan preskriptionstiden af natt och år, utan ock förmyndaren eller sysslomannen delg:fren inom samma tid; hvaremot det icke ansags nödigt, att målet vore utsatt att inom nimnde tid förekomma vid domstol. Man ansåg det nemligen gifvet, att en stämning alltid, för att grundlägga talan inför rätta, måste vara kommunicerad, emedan den i annat fall icke medförde någon törbindelse för den stämde att svara. Denna tolkning af lagen bestämdes här ännu mera tydligt genom ordet lagliga,. På den häremot gjorda invändning, att förmyndare eller syssloman kunde hålla sig undan, så att han icke inom natt och år anträffades med stämningen, genmäldes, att i sådant fall särskilda föreskrifter voro meddelade, hvarigenom stämningen i allt fall erhölle giltighet. I öfrigt åberopades, såsom stöd för den af majoriteten yttrade mening, en K. M:ts dom den 23 Januari 1805, införd under 18 kap. 4 SA. B. i hr Backmans nya Lagsamling. 2) Huru skall stadgandet i 23 kap. 5 4 2 mom. Ärfdabalken rätteligen förstås i afseende på flere förmyndares gemensamma eller särskilda ansvarighet för förvaltning af omyndigs egendom? Det lagrum, om hvars tolkning här är fråga, lyder som följer: Åro flera förmyndare än en, och vilja the dela förvaitningen sig emellan; tage thertill Domarens bifall, och gjöre sedan hvar för sig redo och räkenskap. Hafra the barnagodset under samnad hand; svare the tå lika för förvaltningen, och uppfylle allan skada, ther then omyndige något therigenom lidit: dock vare then ene ej skyldig, att umgälla them andras brott oeh förseelse, som han ej förekomma kunnat, eller att betala then del i skadan, som hos then andra kan brista. Detta lagrum har blifvit på skiljaktigt sätt tolkadt, enär förmyndares ansvarighet ansetts dels solidarisk, dels böra tillämpas endast pro rata parte. Ingendera af dessa åsigter kunde obetingadt gillas. Då det heter, att der förmyndare hafva förmynderskapet gemensamt, de skola svara lika för förvaltningen, får man väl deraf anledning sluta, att det uppfyllande af allan skada, som sedermera dem ålägges, i allmänhet endast bör drabba hvardera pro rata parte. Riktigheten af denna slutsats styrkes ock af den tydliga föreskriften, att den ene ej är skyldig betala den del i skadan, som hos den andre kan brista. Men alla dessa stadganden angå endast det fall, då skada uppkommit genom oklokhet i förvaltningen. Har äter endera eller begge dervid begått brott eller förseelse,, d. v. s. oärligt eller vårdslöst tillvägagått, såsom t. ex, för egen nytta bortslösat myndlingens tillgångar, eller försummat laga fatalietid att hans rätt bevaka, så säges väl, att den ene ej är skyldig umgälla hvad den andre brutit, då han det ej förekomma kunnat, men just detta sista tillägg visar, att der brott eller förseelse egt rum å ena förmyndarens sida, den andre kan blifva ansvarig för hela förlusten, om han å sin sida uraktlåtit nödig försigtighet, och all tillgång hos den brottslige saknas. Den motsägelse mot en sådan uppfattning, som tyckes innefattas i orden vare ej skyldig betala den del .i skadan, som hos den andre kan brista,, är endast skenbar, ty dessa ord hafva tydligen endast afseende på den i momentets början omtalade skada, som den omyndige lidit genom felaktighet i sjelfva förvaltningen, och utgöra således endast en nirmare förklaring om vidden af den ansvarighet, som i afscende härå bör dem hvardera drabba. Afdelningens mening var således den, att då skada för myndlingen timat genom oklokhet eller felaktighet vid godsets förvaltning, förnm sa 7 me mA FF DO